Stark, men än starkare tillsammans

En reflektion.

Idag avslutar vi dagen i Bengtsfors. Det har varit en lång dag, många mil och flera möten. Det har alltså varit en fantastisk dag. Till Bengtsfors åker jag ändå sista biten lite med andan i halsen, lite trött på mig själv för att jag förla plånboken på vägen och var tvungen att åka tillbaka och hämta den. Svänger in på parkeringen och ställer mig med nosen ut mot Lelången och möts av en underbar solnedgång. Det är i sådana stunder man andas ut som om man släpper taget om ett andetag man inte vet att man hållit. Magi i vardagens litenhet.

Bengtsfors känns alltid som hemmaplan. Jag har aldrig bott här, har aldrig bott i närheten heller egentligen eftersom jag inte anser att Mellerud (där jag ju bor) och Bengtsfors är i närheten av varandra på det sättet. Uppväxt söder om Trollhättan sa jag också alltid att jag aldrig skulle bo i Dalsland, det visste man ju hur det var att bo där… skogigt och ja… skogigt. Mina kunskaper om Dalsland som levnadsort i tidiga tonåren var helt klart begränsade.

20180813_211443.jpg

Trots det känns Bengtsfors ändå lite som hemma. Här brukar namnet ”Segerlind” öppna upp för samtal. ”Ja, men då måste du ju vara släkt med hen! Jag spelade fotbolls med hens barn när jag växte upp!” För här finns familj, avlägsen men ändå. Släktträffar har förrättats i kommunen och tidiga barndomens sommrar tillbringades flera gånger vid Lelången. När jag nu åker runt och försöker hitta platserna igen så har mycket förändrats. Nisses hus är borta och Olles hus har jag helt tappat riktningen på, vilken av gatorna var det? Minnesbilden är så klar men stämmer så dåligt med verkligheten.

Ändå. Trots bristande minne och trots att jag spenderar alldeles för lite tid här så känns det så bekant. Som en del av mig. Det är underligt det där, hur livet ibland vänder tillbaka och knyter ihop delar av ens liv på ett sätt som man inte hade kunnat tänka sig själv. På ett sätt har jag återvänt till en trakt där stora delar av min familj kommer ifrån, jag vet inte om det egentligen spelar någon roll, men jag vill tro det. Det känns i alla fall så när jag tittar ut över Lelången, generationerna innan mig har gått här.

Jag gillar att tänka på tidigare generationer. Uppskattar att jag har fått växa upp med morföräldrar och att mina barn nu har gammelmormor. Vi är fyra generationer. Stark, heter den sidan av släkten och inte heller det känns så långsökt egentligen. Inte när jag tittar på kvinnorna som gått på vägen före mig. Stark. Det hoppas jag att mina barn kommer säga om mig en dag och att de en dag kommer se sig själva som. Stark, men än starkare tillsammans.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.