En enklare reflektion av Trevor Noahs show i Stockholm den 29 september 2018.
Det är alltid roligt att höra människor från andra länder prata om Sverige. Inte på ett sådant där ”Åh, de vet att vi finns!” sätt, utan mer för att det ofta är väldigt upplysande. Ikväll besökte jag Trevor Noahs show på Hovet. En två timmar lång stå-upp show om allt mellan himmel och jord – det var stundtals ren magi.
Som så många andra och tydligen då inte bara svenskar så började han att tala om vädret. Tydligen hade ingen förvarnat honom om att Stockholm i slutet av september kan vara ett riktigt blåsigt frys hål. Vi skrattar, för det är det vi gör när någon inte förstår att det kan vara kallt fast solen skiner och att det här bara en början. Lite som när man skrattar åt ett barn.
Trevor Noah drar skämt och belyser dagsaktuella händelser med en tydlig klarhet. Som till exempel #Metoo rörelsen. Han frågar om den har nått hit, och de flesta jublar. Det är en rörelse många i publiken är stolta över. Det är han också och showen blir feministisk i all sin enkelhet. Hur svårt ska det vara att som man fatta att säger kvinnan nej så är det nej. Inget har någonsin blivit bättre av att en man visar sin penis (dickpics), säger han.
Han går vidare och säger att världen kan bli en bättre plats först när vi nått total jämlikhet – alla jublar. Han säger att ni i Sverige har kommit ganska långt med det, ni är ganska jämlika, eller hur? Här förväntar han sig ett jubel – istället sitter vi och skruvar generat på oss, några enstaka klappar och ett tveksamt mummel stiger upp i lokalen.
Trevor stannar upp och säger. ”Wow, If you guys aren’t equal, then the rest of us i screwed!”
Tveksamma men ändå något lättade skratt. Situationen sätter fingret på något viktigt. Sverige ses utom sett ett föregångsland, världens mest jämlika land kallas vi ibland av oss själva och ibland av andra. Helt klart var att vi omkring 8000 människorna på Hovet idag inte var övertygade om att så längre var fallet.
Kanske är det för att #metoo rörelsen riskerar att gå över i en rörelse i motsatt riktning, om varför feminismen gått för långt och en diskussion om ”inte alla män”. Där värdekonservativa återigen diskuterar inskränkning av aborträtten, sambeskattning och inte allas lika rätt till kärlek. Vi känner vindarna som blåser och Trevor rör vid problemet i början också när han talar om valet.
Han frågar sig vad det är som hänt, vet vi vem som styr det här landet. Alla skrattar, det är skönt att skratta åt eländet en stund. Sen säger han:
– I know whats wrong, it’s the natzi part.
Det är nazisterna i valet som är problemet. Inget besvärat, på Hovet ikväll var det ingen som höjde rösten och sa, ”ånej vänta nu en stund, vi kan inte kalla dem nazister…rasister… kanske men inte alla, nej det kan man inte göra…” Ikväll skrattade alla med, befriande.
– Sist jag var i Sverige, säger Trevor, var det ingen som pratade om rasism, vilket ju inte var så konstigt eftersom ni inte hade några invandrare. Men det är som alla bara satt och väntade – hoppas det kommer några invandrare så jag kan få bli rasist! Så kom 2015, det kom en, det kom två, det kom tre, det kom fyra personer över gränsen sen ställde sig nazister upp och ropade ”Seig Heil!”. Som de hade väntat på det!
Det är förenklat, så klart. Invandring fanns redan innan 2015 och även perioder då invandringen varit större än annars. Men det är intressant att se att Sverige utifrån sett varit ett av de perfekta länderna, något att se upp till och så plötsligt – rasism. Trevor ställer sig frågande till utvecklingen och det är det nog många som gör.
Att Trevor Noah är just den han är och kommer från där han kommer är inte oviktigt. Representation är avgörande för att skapa förståelse och öppnar dörrar mellan människor. Det blir som allra mest tydligt när han berättar om sina semesterresor och sina svenska och norska vänner som vill att han följer med och campar, går på tur i fjällen. De lyfter fram alla fördelar, naturen, ingen elektricitet, inga telefoner ingen toalett – han pausar.
– Varför skulle jag vilja följa med på det. Det var så jag växte upp. Skulle min mormor se mig skulle hon ropa ut ”Jag trodde du hade blivit framgångsrik, vad gör du i ett tält!”
Så olika kan man se på en och samma sak. Exotiskt för den ena, vardag och inte alltid lyckliga uppväxt förhållanden för den andra. I båda fallen är det bara ett tält det visar bara hur viktigt det är att vi ser på tältet ur mer än ett perspektiv.
Elin Segerlind 