Det är med dubbla känslor jag tar emot allt fler mail från människor som är oroliga för klimatet. Oroliga är egentligen i många fall även en underdrift, många är rent ut sagt skit skraja över vad som kommer hända med jorden, deras barn och framtiden. Jag förstår dem som skriver oavsett om det är genom automatiska mail från naturskyddsföreningen eller egen händig ihoppknåpade mail. Frågorna, funderingarna och rädslan är hela tiden ungefär den samma.
Vad kan jag göra? Varför gör vi inte mer? Vad händer om 10 år? Allt är frågor som uttrycker frustration över situationen, över politiken som inte tar de stora åtgärde som de vill se. Och vem kan klandra dem? ETC har påbörjat sin nedräkning. #800dagar. Det är så lång tid vi har på oss att vända skutan. Det går att drabbas av ångest för mindre.
Jag försöker svara att vi har en fantasisk politik för klimatet. Sverige i allmänhet och Vänsterpartiet i synnerhet. Det som skrämmer mig mest är den ökade insikten av att alla verkligen inte är med på själva grundpremissen. Vi är inte alla överens om att vi behöver förändra samhället, vårt sätt att leva och konsumera. Trump är ett ypperligt exempel på det, men vi behöver inte gå så långt för att hitta andra exempel. När EU ska bestämma om torskkvoterna i Östersjön så är Sverige ett av de få länderna som arbetar för ytterligare sänkningar av kvoterna, många andra länder vill höja, fast vi vet att torsken helt håller på att försvinna i Östersjön. Vi vet att vi behöver minska resandet med fossila bränslen men ändå föreslår SD i Bengtsfors att det ska byggas en flygplats i Dalsland.
Det handlar bara om ett sugrör – tänkte åtta miljoner människor.
Samma sak med förslaget om en flygplats i närheten av Sälen. Varje människas val spelar roll i det stora hela. Det är som man säger ”Det handlar bara om ett sugrör – tänkte 8 miljoner människor” Ett sugrör är kanske inte så mycket att yvas över men om 8 miljoner människor gör samma sak så blir det genast volymer. Samtidigt så är det inte i det stora hela där som problemet ligger. Klimatkrisen har inte uppstått för att var och en av oss har gjort enskilt dåliga val. Samhället behöver ta sitt gemensamma ansvar. För hur ska vi kunna åka klimatsmart till Sälen om vi inte rustar upp och bygger ut banan? Istället funderar vi seriöst på att bygga en flygplats. Kortsiktigt lönsamt, men knappast långsiktigt och framför allt inte bra för miljön. På samma sätt minskar du inte resandet med bil på landsbygden genom att höga skatten, för många är bilen nödvändig och det enda alternativet. Därför måste alternativen finnas innan man kan kräva förändring av den enskilda. I städerna däremot finns det mindre ursäkter för att ta bilen till jobbet, men även där behöver de strukturella förutsättningrna bli bättre.
Kvinnor är en mindre del av problemet men vill i högre grad än män bidra till förändring
Jag menar att det är okej att bli upprörd. Det är faktiskt helt rimligt att bli arg. Det är rimligt att bli arg på förslag om att bygga ut infrastrukturen för flyg. Det är rimligt att bli upprörd över tillståndet av landets järnvägsnät. Det är rimligt att bli frustrerad över att vi tillåter ämnen som vi vet förorenar vattnat. Det är absolut rimligt att bli upprörd över försvarets provsjutningar rakt ner i Vättern varifrån många tar sitt grundvatten. Det är rimligt att bli irriterad över att kvinnor står för en mindre andel av utsläpp än män, men att kvinnor samtidigt rent statistiskt är de som är mest villiga att vara med och bidre till en förändring.
Oron och rädslan inför framtiden finns hos många, men det är nu vi ska vända den till styrka och kraft. För det är nu vi måste förändra på allvar. Förändringarna vi behöver göra kan komma att betyda så mycket gott för oss också. Läs gärna Johan Ehrenbergs krönika Ditt nya klimatliv blir inte alls förjävligt.
Upp till kamp – som vi säger alldeles för sällan nu förtiden.
Hiss och diss
Att helgens Vegovision som Djurens rätt ordnade var fantastisk men att de glädjande nog behöver större lokaler till nästan gång.
Det är bara kvinnor som skriver till mig om klimatet. Med tanke på vad vi vet om genus och klimat så är det inte förvånande men ändå väldigt beklämmande.
Elin Segerlind 