Under en av de mest händelserika dagarna presenterade Jordbruksverket i måndags sin rapport om välfärden hos mink inom pälsproduktionen. Det är inte den första rapporten i ämnet. Minkarnas väl och ve har diskuterats sedan 1990, alltså närmare 30 år. Trots det är Jordbruksverkets övergripande förslag att minkarnas välfärd ska utredas ytterligare.
Jordbruksverket menar bland annat att det inte finns tillräcklig kunskap kring hur stor del av minkarna som lider av beteendestörningar som en följd av hur de hålls och tvingas leva. Därför vill Jordbruksverket inte rekommendera några förändringar i sättet som minkarna föds upp. Men det finns utförda studier och rapporter som visar på att minkfarmarna skapar beteende störningar hos minkarna som ett resultat av att de tvingas bo i små burar, ofta tillsammans med andra och utan tillgång till vatten. Det finns tillräckligt med kunskap för att vi ska kunna ta ett politiskt beslut om att förbättra minkarnas levnadsvillkor.
Det är märkligt att vi kan fortsätta acceptera denna ordning.
Minkfarmning är inte acceptabelt. Det är inte en nödvändig verksamhet utan minkar föds upp för att människor vill ha minkarnas skinn till sina pälsar. De villkor minkarna har i sina små burar ger dessutom inte tillräckliga förutsättningar för dem till naturliga behov. Jag tycker det är märkligt att vi kan fortsätta att acceptera denna ordning. Vänsterpartiet hade hoppats att Jordbruksverket hade kommit till en annan slutsats och föreslagit att minkarna skulle ha tillgång till simvatten och större möjligheter till naturligt beteende i enlighet med den nya djurskyddslagen som beslutades förra våren.
Trots att Jordbruksverket bedömer att fler studier behövs för att veta hur vanligt beteendestörningar är och får att kunna se effekterna av nuvarande regler säger de att djurvälfärden blivit bättre de senaste åren. En motsägelse i sig där de klarar av att se det som är bra men inte de brister som finns. Det bristande kunskapsläget som de menar finns kan användas som argument för att fortsätta men kan lika väl användas för att åberopa försiktighetsprincipen, att hellre göra för mycket än för lite för att garantera minkarnas välfärd. Precis som Djurens rätt också påpekar så vet vi redan hur minkarna beter sig i sin naturliga miljö och vi vet att de behoven inte försvinner när de placeras i en bur, därför är just till gången till vatten en avgörande del av minkarnas välfärd.
Jordbruksverket vet för lite för att komma med förslag på förbättringar men vet tydligen tillräckligt för att låta nuvarande förhållanden fortgå.
Snart 30 år senare kan vi vara säkra på att vi inte behöver fler utredningar för att kunna ta ett politiskt beslut kring minkfarmning. Vänsterpartiet har lagt konkreta förslag på lagändringar i riksdagen som skulle sätta stopp för dagens ohållbara hantering av minkar. Det är hög tid att andra partier nu ställer sig bakom det. Många andra europeiska länder har redan infört högre ställda krav eller förbud för pälsdjursuppfödning. Vi kommer att fortsätta vårt arbete för att få igenom vårt förslag och för att Sverige ska vara främst gällande djurvälfärden.
Elin Segerlind 