Arktis frågor är allas frågor. Det är också en region med starka ekonomiska intressen. De smältande isarna öppnar upp för utvinning av hittills dolda fossila källor men öppnar också upp för nya militärstrategiska behov i och med att nya färdvägar öppnas upp när isarna smälter.
Arktis frågorna berör, det märker man när man kommer till den årliga Arctic Frontier konferensen i Tromsö. Idag har jag hört språk från hela världen och pratat mer engelska än Skandinaviska. Sju länder räknas som arktiska, till dem hör Sverige, Norge, Finland, Danmark (genom Färöarna), Island, Grönland, Kanada, USA, Ryssland – alla har officiella representanter på plats förutom Ryssland. Arctic Frontier är en årlig konferens som tar upp Arktis utmaning och framtid. När jag pratar om Arktis i den här kontexten så är det inte som en synonym för Nordpolen utan som ett begrepp som betecknar hela den Arktiska regionen, som börjar någonstans kring polcirkeln och förenar flera länder på det norra jordklotet.
Den första dagens största tema var det geopolitiska läget kring Arktis. Det finns många anledningar till att Arktis skapar intressen, tyvärr är de ekonomiska skälen de mest drivande. Det finns mycket att vinna i Arktis allt eftersom nya källor av bland annat olja uppenbarar sig. Ryssland och USA är två stormakter inom den Arktiska regionen men även Kina är en storspelare som vill vara med och få en del av kakan, som ett land utanför den arktiska regionen har de ingen sådan självklar plats att ta men försöker förhandla sig till en och vill gärna se att Arktis blir en internationell angelägenhet där fler spelare kan delta.
En av talarna under konferensen första dag var Yun Sun, ledare för det Kinesiska programmet vid Stimson Center i USA. Hon har studerat Kinas förhållande till bland annat Arktis och hon menar att Kina kan vara både en belastning och en möjlighet.
– Som en stat utanför den arktiska regionen vet de att de inte har någon möjlighet att påverka direkt. Men det har ögonen på naturresurserna som finns och de transportvägar som öppnas upp. Att de fick vara med och observera på senaste Arktiska rådet var mycket betydelsefullt och symboliskt viktigt för dem, säger Yun Sun.
Kina som en stark ekonomisk stormakt har på flera platser runt om i världen snabbt kunnat gå in med pengar för att investera i projekt som de sett kunnat ge större avkastning på sikt. Den möjligheten har de inte i Arktis där de arktiska länderna redan står betydligt bättre rustade ekonomiskt.
– Vi ser nu att de knyter sig närmare Ryssland. På grund av sin internationella utfrysning så har nu Ryssland inte många andra som är villiga att investera i deras projekt. Kina ser möjligheten att knyta sig till projekt längs den norra sjöfartsleden och på så sätt få in en fot i det arktiska samarbetet, säger Sun Yun.
Ryssland som inte närvarar på konferensen var ett av de få länderna som inte ville ställa sig bakom IPCC rapporten på senaste klimattoppmötet i Polen. De övriga paneldeltagarna menar dock att samarbete med Ryssland fungerar bättre inom ramen för det arktiska samarbetet och att en viktig anledning till framgången är att de inte diskuterar säkerhetspolitik.
– Det kan också vara så att det som vi ser framför allt i USA men också i Ryssland med presidenter som inte verkar bry sig om klimatet och framtiden kan bli något positivt. För framför allt i Ryssland så är presidenten inte intresserad och det ger andra möjligheter att verka inom de här frågorna både inom parlamentet men också utanför, säger Stephani Pezard politisk forskare från RAND i Washington DC.
Alaskas senatorn Lisa Murkowski håller med.
– Trump är viktig, men vi har ett tre kammarsystem där alla delar har lika mycket makt och därför är det så viktigt att kongressen nu tar ansvar och arbetar för att vi ska få en framgångsrik klimatpolitik. Om presidenten inte gör det kan det bli gjort ändå, säger hon.
– Det tråkiga är, fortsätter Lisa Murkowski, är att den som bor i den Arktiska regionen, till exempel Alaska, upplever att det är svårt att nå fram till makten, att göra sin röst hörd. Nu när utrikesdepartementet märker att de militära poster och utkikspunkter som de placerat ut längs kustlinjerna i norr börjar leva ett riskfyllt liv på grund av klimatförändringarna då kommer de och de säger att de måste investera. Det är den tråkiga sanningen. De kommer men av fel anledning.
Elin Segerlind 