Haven har länge varit en källa för människors överlevnad. Men i takt med att industrifisket ökade och ökar så får människor som bor längst kuster svårare att leva av fisken och på fisket.
Idag uppmärksammades att ett av islands störta fiskeföretag, Samherji, har betalat muntor till Namibi för att på så sätt få tillgång till deras fiskekvoter. Företaget anklagas också för annan kriminell verksamhet som till exempel penningtvätt. Till nyhetskanalen Stundin säger Jóhannes Stefánsson är tidigare chef för Samherjis verksamhet i Namibia och som nu är visselblåsare
– Samherji gör vad som helst för att få tillgång till andra länders naturresurser. Bolaget ljuger och lovar saker som det aldrig uppfyller med syftet att tjäna så mycket som möjligt på dessa resurser. Samherji tvekar inte att muta och bryta mot lagen för att ta så mycket som möjligt av vinsterna direkt från länderna och bolaget ger inget tillbaka och lämnar inget gott efter sig – bara pengar i korrupta individers fickor.
Fallet nu med Samherji målas upp som ett mutbrott, som peningtvätt och ekonomisk förskinring. Men bakom de ekonomiska aspekterna av företagets kriminella handlingar finns även brott mot naturen. Enligt Stefánsson har företaget inte varit intresserade av ett hållbart fiske, inte heller en utveckling av fisket som skulle vara bra för Namibia. Det handlar om att åka in med enorma trålare, fiska upp så mycket man bara kan och åka därifrån. Smach and grab av naturresurser. Ett ohållbart fiske på flera sätt.
Det finns fler exempel där havets resurser lockar människor till omänskliga handlingar. Det storskaliga fisket och det rika havet utanför Västsahara är en anledning till att landet sedan länge är ockuperat av Morocko. Det finns stora ekonomiska vinster för de storskaliga fiskeindustriföretagen att hämta i haven och en väldigt liten del går tillbaka till folket som en gång levde av havet.
Marocko har ockuperat Västshara i mer än 40 år och de flesta är överens om att det är en olaglig ockupation. Därför borde inte EU ingå avtal med Marocko om Västsaharas vatten eftersom Marocko inte har rätt att förhandla om ett annat lands vatten, det har också EU-domstolen slagit fast. Trots det har EU återupprepade gånger tecknat fiskeavtal med Marocko. Varför det? Jo för att fisket i Marockos vatten inte är särskilt intressant, det fiske som kommer i från ”Marocko” kommer till 90% från Västsahariskt vatten.
Trots domen har EU ingått ett nytt avtal med Marocko. I Sverige är vi överens om att det här behöver upphöra men den synen delas inte av den stora delen av EU.
De dystra berättelserna om ett industrifiske som suger upp alla havets resurser och förstör ekosystem finns det gott om, även i Sverige ser vi den tendensen. Med ett starkt industrifiske som lämnar små kvoter det kustfisket och kustlandsbygden vilket ger oss hav i obalans med också liten samhällsnytta.
Därför kan det ibland ändå vara skönt att få höra en positiv berättelse. Som den från 
Somaliland. Den svenska företagaren Marcus Skinnar som länge hade arbetat med företagande i Kina fick uppgiften att introducera industriellt fiske i Somaliland. Han hade turen att ha en klok vän som sa till honom att det nog inte skulle vara en så bra idé. Det ena ledde till det andra och Skinnar förstod att industrifisket skulle förstöra haven och också ge väldigt lite tillbaka till Somaliland. Så istället började han arbeta för att inrätta ett maritimt skyddsområde, 30 procent av Somalilands hav, utanför kusten, skulle fredas från fisket i ett naturreservat. För att särskilt gynna det lokala fisket kommer sedan 10 procent av vattnet runt naturreservatetat, som också kommer bli de bästa vattnen, att upplåtas endast till lokala fiskare.
Somaliland. Den svenska företagaren Marcus Skinnar som länge hade arbetat med företagande i Kina fick uppgiften att introducera industriellt fiske i Somaliland. Han hade turen att ha en klok vän som sa till honom att det nog inte skulle vara en så bra idé. Det ena ledde till det andra och Skinnar förstod att industrifisket skulle förstöra haven och också ge väldigt lite tillbaka till Somaliland. Så istället började han arbeta för att inrätta ett maritimt skyddsområde, 30 procent av Somalilands hav, utanför kusten, skulle fredas från fisket i ett naturreservat. För att särskilt gynna det lokala fisket kommer sedan 10 procent av vattnet runt naturreservatetat, som också kommer bli de bästa vattnen, att upplåtas endast till lokala fiskare. Här ser man vad vi så många gånger missar. Att skydd och begränsningar i fisket på långsikt kommer att ge oss bärkraftiga och resurssarka hav så vi kan leva på fisket under flera generationer till. En glädje i mörkret.
Sverige kan se över fördelningen av de egna kvoterna men behöver också i EU förhandla och diskutera kring fisket i stort. Havet är ett och vi är beroende på att det fungerar väl i alla sina delar. Därför behöver alla länder ställa om sitt sätt att tänka och att tro att det här Isländska företaget skulle vara ensamt om att korrupera för att få ta del av naturresurserna är kortsynt. Där det finns pengar att tjäna och där det dessutom är relativt oreglerat så kommer den här typen av beteenden fram. Sen den rovdrift som har varit efter fisken årtioende tillbaka kommer göra att vi väldigt snart inte har någon fisk kvar att fiska upp. Det är inte ett scenario någon av oss vill se, därför är det så viktigt att vi agerar nu och tar ansvar för både våra vatten men också våra företags ageranden utanför andra länders kuster.
Elin Segerlind 