Debatten om industritrålarna i Östersjön fortsätter. Det är i sig glädjande även om det är lätt att önska att det inte skulle behövas. Landsbygdsministern har fått svara på frågan om trålgränsen, en enkel dellösning på ett stort problem. Hennes svar är tydligt, intresset från regeringen att flytta ut trålgränsen från 4 till 12 sjömil är obefintligt.
I och med dagens artikel förekommer landsbygdsministern min fråga som jag tidigt idag skickat in och som kommer visas på riksdagens hemsida. Där frågar jag just om regeringens vilja att flytta ut trålgränsen. Svaret har redan kommit men frågan ligger kvar och min förhoppning är att det kommer innehålla något mer än mummel om obefintlig forskning.
Det som är tråkigt med hennes svar och riktningen debatten tar med den är att vi tappar den sociala aspekten av fisket. Kvoterna är viktiga att diskutera och där är forskning och vetenskap avgörande för att vi ska kunna ta vettiga beslut. Men sen går det att prata om annat också.
Som vad det större syftet med fisket är. Är det att ta upp så stor andel av kvoten, så fort som möjligt för att sedan mala ner till det fiskmat och skicka till Norge. För rent krasst är vi då väldigt nära mållinjen redan.
Men kritiken om de stor industritrålarna handlar nu också om något annat. Det handlar om vilket typ av fiske vi vill ha, där vi ser värden som levande kust, lokal fångad mat och ekosystem i balans som viktiga värden inte bara för ekonomin utan för vårt sätt att organisera samhället. De stora trålarna samlar resurser både från naturen och ekonomiskt men lämnar lite åt de som så väl skulle behöva det. Och menar vi allvar med uttryck som hela Sverige ska leva så har vi all möjlighet att förverkliga det genom vårt sätt att fördela tillgång till våra gemensamma resurser.
Samtidigt har väl vår livsmedelsförsörjning inte varit mer aktuell att diskutera än just nu. Den pågående pandemin belyser våra svårigheter till självförsörjning på ett tydligt sätt och det ropas till både höger och vänster om bättre beredskap och högre självförsörjningsgrad. Vill vi verkligen skapa ett samhälle med högre förmåga till självförsörjning borde resurser från våra hav och sjöar vara en självklar del av det. Om vi sköter våra vatten rätt, om vi förvaltar så väl hav som fisket på rimliga sätt så har vi all möjlighet att få en stor tillgång på livsmedel från både hav och sjöar.
Nu kastar vi den resursen bokstavligt i kvarnen och matar de norska laxodlingarna istället. Rimligt? Inte särskilt. Hållbart? Knappast.
Elin Segerlind 