Ett hållbart fiske och en levande landsbygd.

I våras la Vänsterpartiet ett utskotts initiativ med en rad förslag för att ändra riktning på svensk fiskepolitik. Då röstades förslagen emot av olika anledningar men också för att en del ansåg forumet var fel, vi får väl se om tiden är mer mogen för att införa förslag för ett hållbart fiske.

I vår motion Hållbart och rättvist fiske bygger vi vidare på de förslag vi hade med i motionen Hållbara hav. Den här gången fokuserar vi på en rad olika problem med att leva och verka som fiskare, dess möjlighet att positivt bidra till levande kustsamhällen men också på fiskets påverkan på miljön.

Miljöproblemen för våra hav är många men en viktig dimension av havets framtid är fisket, dess påverkan och dess möjligheter. Under det gångna året har kritiken mot de stora industritrålarna varit skarp. Kritiken har bestått av flera delar men handlar egentligen om mycket mer än det faktum att det i Östersjön tas upp ca 370 gånger så mycket fisk av industrifisket som av de lokala kustfiskarna i Stockholms skärgård. För en långsiktigt hållbar förvaltning av våra fiskebestånd måste vi göra rätt prioriteringar. vill vi ha ett storskaligt fiske med ett fåtal båtar eller vill vi ha ett livskraftigt lokalt fiske som är med och tar fram levande kustsamhällen? Vill vi att den fiskresurs vi gemensamt förfogar över ska gå till fiskfoder för djur eller vill vi att fisken ska gå till människors konsumtion och på så sätt skapa mervärde i de lokala hamnar där den landas?

I en rapport som Sportfiskarna presenterade i juni 2020 visas tydligt hur industrifiskets fångster ökat under 2000-talet. Under 2018 landades av svenska fartyg 15 600 ton, och 96 procent av de landningarna stod fem fartyg i södra Bottenhavet för. Samtidigt vittnar lokala fiskare om svårigheter att få ihop tillräckligt stora fångster och att de vid upprepade tillfällen tvingas ligga kvar i hamn för att fångsterna beräknas bli för låga.

Sverige äger inte ensamt frågan om fisket, utan beslut om bl.a. kvoter tas i EU. Samtidigt är det nödvändigt att länder som delar hav gemensamt tar beslut som leder till ett mer hållbart fiske och därför är samarbeten runt bl.a. Östersjön avgörande för att få en långsiktig och hållbar balans. Det är nödvändigt att regeringen inte betraktar EU-samarbetet som ett svepskäl för att inte agera och ligga i framkant och trycka på för en kraftfullare fiskeripolitik i EU.

Fiske som ger en levande kust

Ett av Sveriges miljökvalitetsmål är Hav i balans samt levade kust och skärgårdar. Det är också ett av målen som Naturvårdsverket bedömer att Sverige inte kommer att nå med nuvarande utveckling. Hållbarhetsmålet inleds med att konstatera att Västerhavet och Östersjön ska ha en långsiktigt hållbar produktionsförmåga, vilket betyder hållbara fiskbestånd. Men för varje år minskar kvoterna för många bestånd vilket är ett tecken på
det motsatta, och inför 2021 rekommenderar Internationella havsforskningsrådet (Ices) en fortsatt minskning av bl.a. strömmingsfisket i Östersjön.

Levande kustsamhällen innebär möjligheter för människor att bo och arbeta på landsbygden och i våra städer längs kusten. Ett småskaligt fiske är därför också en landsbygdsfråga. Det är inte rimligt att några enskilda fartyg står för en så stor andel av fisket medan flertalet får dela på en betydligt mindre del av beståndet. Det är inte en rättvis fördelning. Ett småskaligt fiske är oftare mer hållbart och går också oftare till direktkonsumtion, till skillnad från industrifisket som lämnar stora delar av fångsten till fodertillverkning i
Danmark. Vänsterpartiet vill se en jämnare fördelning av en resurs som i slutänden är vår gemensamma.

Våra förslag:

  • Resursfördelningssystemt med ökad flexibilitet
    I dagens fiskeflotta har varje båt tillstånd att fiska en eller flera speciella arter. Därför har vi i dag båtar som bara kan fånga torsk och andra som har tillstånd att fånga sill. Särskilt i Östersjön med ett känsligt och ostabilt ekosystem är det lätt att förstå att det inte är hållbart att fiska på bara en art. Mer ekologiskt och socialt hållbart vore om varje båt kunde tillåtas att variera sitt fiske efter rådande situation. Det hade bl.a. kunnat avhjälpa den situation som uppstod med det akuta fiskestoppet på torsk 2019. Regeringen bör ge Havs- och vattenmyndigheten i uppdrag att se över resursfördelningssystemet så att det främsta målet blir en ökad flexibilitet i fisket samt att yrkesfisket bedrivs ekosystemanpassat.
  • Individuella kvoter
    Vänsterpartiet anser att dagens ITQ-system (individuellt överförbara kvoter) inte är långsiktigt hållbart. Systemet som fördelar de pelagiska arterna, som strömming och makrill, baseras på individuella kvoter som ges till varje båt. Kvoterna kan sedan också säljas eller bytas mellan båtarna. Det är ett system som gör att kvoterna samlas till några få båtar. Syftet när det infördes var att få ned antalet båtar och så blev det också vilket gör att det i dag bara är några få stora båtar som kan leva riktigt gott på sina fångster. Regeringen bör verka för omarbetning av dagens ITQ-system med stärkta regionala kvoter inom ramen för ett ekosystembaserat fiske.
  • Trålgräns
    Trålfisket är det fiske som har absolut störst påverkan på havsmiljön. Vänsterpartiet anser att det därför inom EU borde införas ett förbud mot all bottentrålning som inte är skonsam. I dag har vi en trålgräns som går 3–4 nautiska mil från kusten. Tanken med trålgränsen är att den ska ge fredade områden för lek, uppväxtområden och känsliga bottnar. En flytt av trålgränsen skulle stärka de kustnära områdena och ge en bredare skyddszon. EU:s gemensamma fiskeripolitik ger varje land möjlighet att begränsa tillgången till kustområdena ända ut till territorialgränsen, vilken ligger 12 nautiska mil från baslinjen. Det råder dock osäkerhet kring om denna möjlighet begränsas av bilaterala avtal med grannländer. Regeringen bör ge Havs- och vattenmyndigheten i uppdrag att utreda hur det storskaliga pelagiska trålfisket och bottentrålning kan förbjudas generellt för alla nationers fiske inom 12 nautiska mil från baslinjen.
  • Trålområde
    All bottentrålning har inverkan på havets botten, och det är därför inte förvånande att områden som trålas ofta har svårt att återhämta sig. Det som inte är lika uppenbart är att även i områden som trålas sällan är bottensamhällena starkt påverkade, eftersom det kan ta många år för havsbotten att återhämta sig. Vänsterpartiet har under lång tid lagt förslag om förbud mot bottentrålning men ej fått stöd i riksdagen för detta. Vi anser att det åtminstone borde vara möjligt att införa en reglering som begränsar bottentrålning i större utsträckning.
    Regeringen bör ge Havs- och vattenmyndigheten i uppdrag att utreda möjligheten och förutsättningarna att begränsa bottentrålning i tid och rum för svenskt och utländskt fiske till de områden där de gör minst skada för ekosystemen och inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.
  • Strömmingen
    Under året har frågan om varför strömmingen i allt lägre grad rör sig in mot kusten debatterats flitigt. Kustfiskare har gett sin bild av en tydlig minskning och uteblivna fångster medan industrifisket har fortsatt att öka. Forskare har pekat på samband mellan fisket och fiskens frånvaro vid kusten. Strömmingen som samlas i stim inför lek och simmar in till kusten är ett lätt byte för industrifisket, men frågan har varit om det är relevant att veta hur stora mängder av strömmingen som tas upp på en given plats och om strömmingen alls kan ses som ett gemensamt bestånd eller hellre som flera olika. Enligt forskare finns det goda bevis för att strömmingen bör ses som olika bestånd, framför allt eftersom de likt laxen alltid återvänder till samma plats för lek. Fiskar man då stora kvantiteter, på samma plats och framför allt innan strömmingen hunnit leka, kommer strömmingen snart att försvinna därifrån. Därför behöver kunskapen om strömmingsbeståndets sammansättning och geografiska fördelning utredas. SLU har redan fått ett sådant uppdrag från Havs- och vattenmyndigheten, men för det regionala arbetet inom den gemensamma fiskeripolitiken är det relevant att även Ices får ett liknande uppdrag. Därför behöver regeringen skyndsamt be Ices om specifik rådgivning gällande huruvida det är vetenskapligt motiverat att tillåta ett storskaligt uttag av strömming i Ålands hav och södra Bottenhavet utifrån strömmingens viktiga roll i ekosystemet, samt indikationer på olika lekbestånd. Regeringen bör skyndsamt begära specifik rådgivning från Ices gällande strömmingens olika lekbestånd samt skyndsamt be Ices om råd gällande den rumsliga och tidsanpassade regleringen av trålfisket, enskilt eller i kombination, samt hur ett minskat uttag skulle påverka ekosystemeffekterna i de kustnära områdena.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.