Den halva av befolkningen som har lägst inkomster släppte ut 4 ton koldioxid per person och år, den rikaste procenten 43 ton. Det skriver Oxfam Sverige i en debattartikel på DN debatt (DN 7/12 2020)
De rikaste 10 procenten av Sveriges befolkning stod för 24% av de kumulativa utsläppen och den rikaste 1% stod för 6% av det samma. Samtidigt som den fattigaste 50% av befolkningen stod för 32% av de kumulativa utsläppen
I stort sett hela Europa ligger över utsläppsmålet per capita för att vi ska nå 1,5 gradersmålet till 2030. Luxemburg sticker ut och det finns en enkelt förklaring till det, där finns en stor andel rika. Sverige ligger ganska bra till kan man tycka först, långt ner på skalan. Men tittar man på Sveriges samtliga staplar i diagrammet nedan ser vi att Sverige väl över nivån för om vi ska klara 1,5 gradersmålet. Alla, förutom några av Europas fattigaste ligger över gränsen.
Bilden ovan visar alltså att alla delar av Sveriges befolkning är över per capita målet för utsläpp, både de fattigaste och de rikaste. Det betyder att vi som helhet behöver minska våra utsläpp, det betyder däremot inte att vi behöver göra det lika mycket. En del av oss ska ner från 43 ton till 1 ton utsläpp per person och år, andra behöver ner från 4 ton. Ansvaret faller olika tungt.
Insikten att de flesta i Sverige är över gränsen för utsläpp, Naturvårdsverket visade nyligen att genomsnittet är 8 ton per person och år, ställer oss också inför uppgiften att på samma gång höja människor, även i Sverige, ur fattigdom samtidigt som vi skapar samhällssystem som bidrar till minskade utsläpp. Höjd eller hög levnadsstandard kan alltså inte vara det samma som höga utsläpp.
Men det tar inte slut där.
Den rikaste delen av befolkningen står för störst andel utsläpp men är också de som mest ökar sina utsläpp, med 11% De fattigaste delarna av befolkningen minskar däremot sina utsläpp, med 16%.
Att de med lägst inkomster minskar sin klimatpåverkan ska i första hand läsas som ett resultat av den ekonomiska ojämlikheten. Gruppens samlade ekonomiska utrymme har minskat och med det minskar även deras konsumtionsutrymme och med det deras klimatpåverkan.
Nu kan vi inte lösa klimatkrisen genom att sänka tillräckligt många ner i fattigdom, det vi ser framför oss är en liten del som tar en stor andel, inte bara av det ekonomiska utrymmet utan också av klimatutrymmet. Det är ohållbart och det är orättvist.
Det vi behöver är en omfördelning av resurser tillsammans med klimatsmarta samhällslösningar som ger människor tillgång till ett liv med låga utsläpp. I ett felkonstruerat system kan få hamna inom sitt klimatutrymme.
Elin Segerlind 