Idag (fredag 15 januari 2021) debatterade jag tillsammans med Tony Haddou och Jens Holm den svenska klimatpolitiken och den ojämna fördelningen av utsläppen och utrymmet som tas av ett fåtal. Nedan är en sammanfattning av mina inlägg.
Utgångspunkten för den här debatten är den rapport som Oxfam gjort tillsammans med Stockholm enviromental insitutue och som visar på den ojämlika fördelningen av klimatutrymmet i Sverige. I sin rapport konstaterar dom att den halvan av befolkningen som har lägst inkomster släpper ut 4 ton koldioxid per person och år, den rikaste procenten 43 ton. Det är en enorm skillnad.
Det går för all del inte att vara emot ministerns svar på frågan om vad regeringen tänker göra åt saken. Självklart är det bra att regeringen vill ha en ambitiös klimatpolitik som går hand i hand med social trygghet, jämställdhet och rättvisa – problemet är väl helt enkelt att det inte är vad i sker i praktiken.
I Sverige ökar ojämlikheten, de rika drar ifrån medan andelen fattiga och låginkomsttagare också blir fler. Otryggheten blir allt mer påtaglig, där är arbetsmarknaden med otrygga anställningar en viktig del av det men även samhällsservice som vård och skola, där tillgången ser olika ut beroende både på var du bor och vem du är. Sverige är inte ett land som bygger på en vilja att skapa en rättvis fördelning eller tillgång på något alls, faktiskt.
Och det är inte så underligt.
Under flera decennier, ja under hela min livstid har den okontrollerade kapitalismen fått härja fritt och det har slagit sönder vårt samhälle både socialt och ekologiskt.
Och istället för att välja en annan väg så fortsätter vi med ytterligare skattesänkningar för de som inte behöver det, med företag som får köpa upp och göra vinst på vår gemensamma välfärd samtidigt som personalen som sliter för att hålla allt igång ska vara lika lätt att säga upp som en tidningsprenumeration.
Det hänger ihop – Varför har vi ett trasigt klimat? Jo det beror på bland annat just detta, den kortsiktiga lyxkonsumtionen och den obscena ansamlingen av resurser hos ett fåtal framför de långsiktiga behoven hos flertalet – och vi kan inte rädda klimatet och vår levnadsmiljö genom att fortsätta på samma linje – vi måste byta väg.
Tillgången på pengar och påverkan på klimatet är idag intimt sammanlänkande. Nu kan vi inte lösa klimatkrisen genom att sänka tillräckligt många ner i fattigdom – för vi ser redan nu att när andelen fattiga ökar, tar den rika delen bara en än större del av kakan – en liten del tar en stor andel, inte bara av det ekonomiska utrymmet utan också klimats. Det är ohållbart och det är orättvist. Det vi behöver är en omfördelning av resurser tillsammans med klimatsmarta samhällslösningar som ger människor tillgång till ett liv med låga utsläpp.
Elin Segerlind 