Är vargen mer än en rovdjursfråga?

Karl Hedin är ingen hjälte för den svenska landsbygden, skrev Göran Greider som en reaktion på den friande domen mot trävarujätten. Det må så vara, men tusentals följer ändå i hans fotspår och rätten att jaga varg kom att handla om något mer än bara vilja att få bort ett rovdjur. Det kommer att handla om identitet och tillhörighet.

Nyligen deltog jag i en diskussion på Clubhouse som utforskade ämnet. Det var utifrån en ledare i Västerbottens folkblad. Där skriver Sofie Eriksson under rubriken ”Därför är vargfrågan så infekterad” (folkbladet.nu) om vargfrågans många dimensioner.

En dimension hon lyfter som jag tycker är särskilt intressant (och som hon också utvecklar i podden folkdomstolen) är den om den övergivna landsbygden. I en bygd där snart sagt all samhällsservice har försvunnit är den enda kontakten man har kvar med myndighetssverige den när någon kommer för att tala om för dig att du gjort fel. Skolan är borta, vårdcentralen är borta och bussen har sedan länge slutat gå, då kommer Länsstyrelsen eller annan vald myndighet och säger Nej. Kritiken mot myndigheterna känner vi igen från andra sammanhang, att de är oförstående och långt ifrån verkligheten, används gärna av borgerligheten för att driva tesen att staten inte förstår sig på sina medborgare.

Kritiken mot myndigheter är en sak, men jag menar att hennes resonemang om den övergivna landsbygden har bäring. I en bygd där allt försvunnit och man fått ta saker i sina egna händer för att få till en värdig vardag, i allt från att driva matbutiken till att gräva ner fiber efter att Telia klippt av kopparkabeln utan att ge alternativ, är det lätt att se hur missnöjet hopar sig och hur en fråga om vargens vara eller inte vara kan få stora proportioner. Vargen är också laddat med många symboler, den stora stygga vargen, som spär på och gör oss mottagliga för konfliktlinjerna.

I diskussionen på Clubhouse framkom teorier om den manliga friheten, den hotade friheten där män i en klimatsmart framtid inte får köra bil och nu då inte heller jaga varg (med den vanliga utgångspunkten då att det bara är män som jagar). Men den friheten i att jaga är inte det som diskuteras när vi pratar om varg. Skulle vi starta en diskussion om älgjakt så skulle snabbt historierna om den fridfulla tillvaron i naturen komma, alla som suttit på pass utan att se en älg men som ändå går hem fullt nöjda. Men diskussionen om vargjakten handlar inte om människans rätt till frihet, eller människans rätt att jaga utan tar sin utgångspunkt i tanken om att vargen inkräktar på vårt mänskliga territorium, utgör en fara så människor begränsas i sina rörelser och inte vågar gå i skogen och plocka sina blåbär. Diskussionen om vargjakt, är i första hand inte en diskussion om jakt, det är en fråga om vargens vara eller inte vara. Det är den stora skillnaden.

Vargfrågan har kidnappats av högersidan som vill få medborgare och väljare att tro att en sann landsbygdspolitiker vet att döda vargen är centralt, ja helt avgörande. Kanske är det också därför som den breda vänstern behöver göra frågan till sin och vidga debatten med flera dimensioner.

Men om frågan om varg har kommit att bli en del av landsbygdsfrågan för många hur löser vi det? Kanske kan konflikten inte bara lösas med en utökad licensjakt, utan även behöver breddas till att handla om landsbygdens förutsättningar, den viktiga samhällsservicen, infrastrukturen och arbetstillfällena. Kanske får vi inte stöd för en genetiskt stark vargstam med fler regleringar av jakten i första hand utan med faktiska åtgärder för att bygga upp en del av landsbygden som fallit i glömska. Hela Sverige ska leva, kanske för både vår och naturens skull.