Centerpartiet la fram ett utskotts initiativ, i detta ifrågasatte de bland annat det åtgärdsprogram för att genomföra EU:s vattendirektiv i Sverige. Synpunkterna var många med kokade ner till att det dels var för svårt och dels var för dyrt för företag och olika verksamheter att leva upp till direktivens krav på att minska belastningen på våra vatten, varför kraven borde förändras. Det kan handla om krav på minskad övergödning, minskat antal hinder för fisk att vandra i en älv eller minskade utsläpp från våra reningsverk.
Detta blev en lång och utdragen process i utskottet där det i slutänden blev frågan om viljan att nå fram till våra miljömål, genomföra omställningen och stärka den biologiska mångfalden. På ytan kunde frågan uppfattas som byråkratisk. Vilka undantag skulle Sverige tillåta och i vilken omfattning? Vem skulle betala för kostnaden av de åtgärder olika aktörer skulle behöva göra för att förbättra vattenstatusen och hur stod sig Sverige egentligen i förhållande till andra länder när det kom till måluppfyllnad eller antal använda undantag osv.
I slutänden blev frågan ändå mer ideologisk och skiljelinjen kom att gå mellan de av oss som tyckte att åtgärder för att nå god ekologisk status var viktigt och därför också fick lov att kosta och dem som tyckte att åtgärderna ställda för höga krav på företagen och därför borde undvikas att genomföras, dvs man skulle ge undantag från direktivet. (något man i viss utsträckning som land kan göra).
Här är en stor del av den politiska debatten just nu. När klimatomställningen börjar sakta gå från ord till handling kräver det oundvikligen att mänsklig aktivitet anpassar sig, utformar sig annorlunda och ställer om från dagens sätt till ett annat. Det är oundvikligt så. Det här är inte utan att det skapar konflikter. Företag och andra aktörer kan tycka att kraven som ställs just på dem är oproportionerliga i förhållande till nyttan. Ibland kan de så klart ha rätt och därför finns också olika ventiler i form av undantag. Samtidigt kan vi i sak aldrig få till en omställning varken för att bromsa klimatkrisen eller för att stärka den biologiska mångfalden om vår väg framåt ska vara att störa dagens ordning så lite som möjligt.
Forskarna konstaterade i senaste IPCC rapporten att klimatkrisen gick snabbare än de hade kunnat förutspå tidigare. Det är alltså inget duttande med lagstiftning som kommer ta oss framåt. Företag måste få en ärlig chans att ställa om, de behöver stöd och incitament att göra rätt. Vad vi inte ska stödja är en status qou.
Så när utskottet tog beslut om att regeringen nu skulle revidera åtgärdsplanen för vattendirektivet så handlar det om något mer än att se över några felskrivningar. Det handlar om en önskan om att se Sverige slå in på en annan linje där slutsatsen till sist blir att omställningen inte kommer kunna ske i den omfattning och i den takt som är nödvändig.
Här står just nu en stor konflikt inom det politiska arbetet. Och som en kollega sa, hade vi idag röstat i riksdagen om att införa Miljöbalken (Sveriges viktigaste miljölagstiftning) så hade det inte gått igenom. Slaget om vattnet som varit i riksdagen de senaste halvåret är alltså inte bara ett slag om vattnet utan sätter också tonen för hur Sverige förväntar sig att omställningen ska gå till. Den här gången vann den försiktiga sidan, där företagande går först och där man missar omställningens möjligheter för företag och verksamheter och istället väljer att se det som ett hot. Det är en oroväckande väg som inte kommer leda oss till att klara klimatkrisen.
Här kan man läsa förslaget och beslutet i sin helhet och även vår reservation mot beslutet. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/arende/betankande/genomforandet-av-eus-ramdirektiv-for-vatten_H901MJU5
Elin Segerlind 