Idag höll vi debatt i riksdagens kammare. Det handlar om utskotts initiativet från Vänsterpartiet och sedan flera andra om att bland annat flytta ut trålgränsen. Betänkandet som ligger till grund för beslutet i riksdagen kan du hitta här: https://data.riksdagen.se/fil/FD3FCDE9-5FAB-4C8D-B5AB-2F78EA88CBD3
Mitt anförande idag i kammaren och alla andras debattinlägg kan du hitta här: https://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/debatt-om-forslag/atgarder-for-att-radda-fiskbestanden-i-ostersjon_H901MJU6
Nedan är mitt inlägg i debatten
Igår vad en dag, en dag som få andra under en mandatperiod då det ändå hänt väldigt mycket som varit som inget annat. Ja ni var ju där så jag ska inte lägga fokus på det i sak. Men i ljuset av det, och nu vill jag inte låta sentimental men ändå, blir det vi gör här idag och det vi kommer besluta om här idag än finare.
Efter beslutet i utskottet förra torsdagen om att flytta ut trålgränsen och ny förvaltningsplan för Östersjön så har jag funderat på hur jag ska lägga upp debatten. Om jag ska trycka lite extra på att Vänsterpartiet för två år sedan skrev om det här i vår fiskemotion eller att vi får ett och ett halvt år sedan la ett första utskottsinitiativ om att flytta ut trålgränsen som då mottogs med mumlande kommentarer om fel form. Men sen tänkte jag att det egentligen inte är det viktiga, vem som gjorde vad först. Även om jag tror att det spelade roll, att vi gjorde det då, höll frågan uppe, så är det idag inte det viktiga. För vad som hänt sedan dess i utskottet är att vi lyssnat på varandra, på fisket som berättat om sin situation och sina behov, vi har lyssnat på forskarna som har berättat om en verklighet som nog ärligt skrämt många av oss och vi har lyssnat på miljörörelsen och intresseorganisationer som arbetar för Östersjöns och havens bästa.
Och våra positioner har flyttats, inte längre ifrån varandra utan närmare varandra, i en process som är politik när den är som bäst. För det vill jag tacka er, kollegor i utskottet.
Och när jag ändå är inne på att tacka så vill jag passa på att rikta ett stort tack till Sportfiskarna för utan deras kampanj Rädda strömmingen som de genomförde i våras, där de satte press på politiken att ge svar på hur vi ser på frågan kring trålgränsen så hade vi inte innan sommarens slut sett fem utskotts initiativ på bordet.
Också ett särskilt tack till alla som arbetar med fiske och som hör av sig och berättar om sin verklighet, utan ert engagemang hade även den här förändringen som görs nu varit betydligt svårare.
Men så då till saken –
Den grundläggande frågan – Vilket fiske vill vi ha och vilka nyttor vill vi att fisket ska bidra med. För mig är svaret för all del inte enkelt men ändå rakt på sak. Vänsterpartiet vill att fisket ska bidra till hållbara hav, ett livskraftigt ekosystem, ett hållbart fiske för våra yrkesfiskare under många generationer likväl som en fortsatt möjlighet för Sportfiske. Vi vill att det ska bidra till levande kust och skärgårdar där människor kan arbeta inom både förädling och beredning men också bygga upp verksamheter kring ett kustsamhälle där människor på riktigt vill vara för att uppleva allt det goda havet har att erbjuda.
De förslag vi har på bordet idag tar oss inte hela vägen fram men är ett bra steg på vägen och en tydlig viljeriktning från utskottet skulle jag säga att arbeta för just de här värdena. Det lokala och regionala fisket, som landar, sorterar och bereder i våra svenska hamnar och kustsamhällen är det som ska premieras. För detta har vi gott stöd både från yrkesverksamma fiskare, likväl som forskningen och organisationer som arbetar med havsfrågor. Det är en styrka vi ska ta tillvara.
Trålgränsen skapades en gång för att skydda lekande och uppväxande bestånd vid kusten och på samma gång gynna det småskaliga lokala fisket. Allt eftersom bestånden i Östersjön blivit allt mindre och behovet av att skydda särskilt lekområdena blivit extra viktigt så är det tydligt att det skyddet behöver stärkas. Därför är det bra att utskottet nu enats om en utflytning av trålgränsen. Det är också viktigt att vi har kunnat enas om att specificera vilket typ av fiske som ska vara undantaget för att fiska innanför trålgränsen.
För även om syftet med trålgränsen redan idag har varit att gynna det småskaliga fisket så har allt för generösa undantag getts till även de stora pelagiska trålarna. Att vi nu i vårt beslut trycker på att det ska ges begränsade undantag då till det småskaliga fisket som fiskar för direkt användning som livsmedel samtidigt som vi tydligt visar att hur viktigt det är med en lokalt förankrad fiskenäring med tillhörande förädling och beredning – är helt centralt. En åtgärd som att flytta ut trålgränsen har inte till syfte att göra livet svårare för landets kustfiskare, tvärtom är det dels med hopp om ett bättre fiske för dem som Vänsterpartiet vill göra den här åtgärden.
Vi har en situation i våra hav som kräver många åtgärder, idag pratar vi om fisket, och om trenden fortsätter kommer det sannolikt innebära ytterligare kvotsänkningar. När det händer så är det viktigt att de kvotsänkningarna inte i första hand drabbar det småskaliga, kustnära och regionala fisket utan att de EU-beslutade minskade kvoterna för sill/Strömming främst ska belasta det pelagiska fisket.
När det kommer till en översyn av gällande förvaltningsplan för Östersjön tillsammans med regeringens mer aktiva roll i förhållande till ICES så känns det lite så där *äntligen* – för vi har i utskottet från både vänster och höger lyft upp behovet av ytterligare kunskapsunderlag om bestånden i Östersjön, då särskilt strömmingens olika delbestånd och hur det påverkar hur vi bör sätta kvot osv – men det har liksom aldrig varit rätt tid för det. Men nu är tiden här och det är mycket välkommet. Särskilt vad gäller strömmingen så visar forskningen på olika delbestånd, vilket vi behöver mer kunskap kring men också att det sedan också tas hänsyn till när kvoterna sätts och fördelas. Strömmingsfisket i Bottenhavet slutade innan det knappt börjat tidigare i år och fiskare längs hela Östersjökusten målar upp en mycket blek bild av ett fiske som knappt är värt att genomföra där kostnaden av att gå ut för att få en handfull strömmingar inte längre är värt. Det är en varningssignal som borde ljuda högt genom alla byråkratiska korridorer och få en regering att vidta snabba åtgärder.
Att vi i det här sammanhanget också har lyckats lösa ett av krånglen på Eldrimners krångellista och det handlar om licensgivning för småskaliga fiskare är också mycket positivt. Tack till dig Betty för att du var framsynt nog att ta med det i det här sammanhanget.
Det är helt klart så att licenser ska ges inom ramen för vad bestånden klarar av, men det behövs också vara så att vi kan se att en person som driver en restaurang vid kusten och vill fiska några hundra kilo inte några tusentals ton, inte är havens stora problem. Det här förslaget ligger i linje med utskottets överbyggande ställningstagande att det är det lokala och kustnära fiskets som ska premieras. Vänsterpartiet är inte heller främmande för att i en bredare mening se över fiskelicensernas utformning och vi vill också se att vi i ett nästa steg hanterar det dåligt fungerande kvotsystemet – ITQ – för att få en bättre balans och förändrade maktförhållanden mellan de som vill, får och kan fiska.
Utskottet tar i det här också beslut om åtgärder för att hantera både ökade skarv- och sälpopulationer. Vad gäller skarven delar Vänsterpartiet utskottets övergripande inriktning att det behövs åtgärder. Vi delar bedömningen att det finns goda regionala exempel på förvaltningsplaner, bland annat i Stockholm, för hur man kan hantera detta som borde kunna skalas upp och användas på flera platser. Vänsterpartiet delar däremot inte utskottets slutsats att bästa vägen framåt är att tillåta allmän skyddsjakt på eget initiativ. Vi menar att Miljömålsberedningens bedömningar och förslag på åtgärder i frågan är väl avvägda och något vi fortsatt står bakom och eftersom de förslagen nu hanteras av regeringskansliet så menar vi att det arbetet inte ska föregås.
Samma gäller för jakt på säl där förslag från miljömålsberedningen behandlas där frågan om både incitament och påverkan på EU för försäljning av säl finns med som åtgärder.
För framtiden behöver mer göras. Något som är särskilt aktuellt nu är skyddade områden. Vi har alla fått ett brev från producentorganisationen Bottenhavet som bett om åtgärder om skyddade områden i Bottenhavet för att skydda strömmingen. De ser med egna ögon att fisken de fångar blir mindre och mindre och att den behöver möjlighet att växa.
I Miljömålsberedningens betäckande finns med förslag om Marina områdets skydd. Förslaget är att minst 30 procent av Sveriges territorialvatten och ekonomiska zon ska vara skyddat genom formellt skydd eller andra effektiva områdesbaserade åtgärder (OECM:s) till 2030 och minst 10 procent ska vara strikt skyddade – och att dessa områden ska bidra till representativa, ekologiskt sammanhängande funktionella nätverk.
Det här är ett förslag som vi särskilt välkomnar. Ett formellt och långsiktigt skydd har historiskt varit ett viktigt instrument för att skydda hotade och sällsynta arter och naturmiljöer. De kumulativa effekterna vi ser i våra hav idag sätter livsmiljöer under stor press. Därför behövs ett långsiktigt och formellt skydd av arter och livsmiljöer.
Vi behöver fler skyddade områden för at få sammanhängande nätverk. Idag ligger många områden där belastningen är låg, vi behöver en satsning på skydd i kustområden och vi behöver fler områden med striktskydd. Idag är mindre än 1% av Sveriges havsyta fiskefira områden, ändå har vi mest fiskefria områden i hela Europa. Det säger något om vad som behöver göras framåt.
Fru talman – vilket fiske vill vi ha och vilka värden vill vi att det fisket ska bidra med? Det är i slutänden de två frågorna vi behöver ställa oss. Jag är glad att vi är här idag, med det här förslaget till riksdagen, som kommer gynna ett kustnära och regionalt fiske likväl som förädling och beredningsindustri i Sverige. Utskottet är mycket tydliga, regeringspartiet om man nu får kalla det så är med på båten och nu förväntar jag mig genomförande, vem som än blir regering kommer att ha ögonen på sig.
Men hör ni – det har varit en resa hit och resan kommer fortsätta för än är vi inte klara.
Flytta ut trålgränsen i Kattegatt och Skagerrak, förbjud bottentrålar utan rist på svenskt vatten
Svenskt yrkesfiske har sedan 1960-talet präglats av återkommande kriser. Dels som en följd av överetablering, konkurrens, industrialisering. Men framför allt sedan 1970-talet beroende på vikande fiskbestånd. Det är ställt utom allt tvivel att fångsterna länge varit större än vad bestånden kunnat reproducera och att varningsklockan klämtat länge. Förhållandena har givit upphov till en återkommande och pågående debatt. Följden är en oändlig rad av utredningar som likt katten kretsat kring den heta gröten. Ofta med den uttalade politiska målsättningen att värna lokalt och småskaligt fiske. Misslyckandet är totalt.
Det pågående initiativet i Miljö- och jordbruksutskottet av den 19 november 2021 om Östersjön äger sina goda grunder. De politiska initiativen längs Östersjökusten ifrågasätter allt starkare den rådande förvaltningen. Det är en följd av att det lokalt förankrade fisket nästan helt utraderats under de senaste 20-30 åren. Det får inte skymma sikten att klockan länge klämtat för havsmiljön och fiskbestånden också längs vår västra kust.
Den senaste reformen av EUs fiskeripolitik och införandet av landningsskyldigheten löser inte problemen. Utkasten och av uppväxande fisk fortsätter. Fångsterna som kastas rapporteras inte korrekt. Även sådant som ska föras i land kastas. Kontrollen och övervakningen blir allt intensivare och mer kostsam men fungerar inte. Inom räkfisket pågår fortfarande så kallad High grading.
En död fisk förblir död oavsett om den dokumenteras av en kamera, rapporteras, förs i land eller kastas. Svenska landningar från Kattegatt och Skagerrak är i dag bara några få procent av vad de varit historiskt. Det gäller flertalet kvoterade eller icke kvoterade arter av ekonomisk betydelse och värde för svenska konsumenter. Endast landningar av havskräfta har ökat under senaste åren och är i dag på den historiskt högsta nivån. För varje kilo kräfta som landas efter fiske utan artsorterande rist i trålen fångas ca 4 kilo fisk varav nästan hälften kastas.
De marina skyddade områden som infördes nyligen efter mycket kostsamma och långdragna förhandlingar med Danmark påverkar i princip inte det pågående fisket i Kattegatt och Skagerrak men ger ett lokalt skydd för miljön. Marina skyddade områden är helt otillräckligt för att restaurera havsmiljön och fiskbestånden. Trålgränsen bör flyttas ut till 12 sjömil från svensk baslinje. Sverige måste ta tillbaka ansvaret för förvaltningen av havsmiljön och fiskbestånden på svenskt vatten. Vid trålfiske efter kräfta bör endast trålar med artsorterande rist vara tillåtna. Detta oavsett om det är danska eller svenska fiskare som fiskar på svenskt vatten.
Att flytta ut trålgränsen är minst lika aktuell längs Kattegatt och Skagerraks kuster. Längs ingen annan kuststräcka är fiske med bottentrålar så intensivt och så nära den mest känsliga kustzonen. Från norska gränsen ned till Vinga löper trålgränsen 4 sjömil utanför Sveriges baslinje. Från Vinga och söder ut ned till Öresund löper denna gräns dessutom betydligt närmare kusten och bitvis innanför nämnda baslinje. Dessutom finns det områden innanför denna gräns längs hela kuststräckan där det är tillåtet att tråla. Trålfiske efter räka i Kosterhavet och i Gullmarsfjorden är exempel på områden med mycket skyddsvärd miljö men långt ifrån de enda områdena längs kusten där fiske med bottentrålar pågår.
Uppgifterna som förekommer i olika beslutsunderlag och officiella utredningar som exempelvis ”Människan och havet” är delvis felaktiga. De ger inte en korrekt beskrivning av trålgränsens geografiska relation till kustzonen. Felaktigheterna förekommer till och med i uppgifter och promemorior från ansvariga myndigheter. Frågan behöver ställas varför det är så. Sannolikt är det svårt att finna några havsområden i världen där motsvarande intensiva fiske med bottentrålar är tillåtet i så grunda och känsliga reproduktions- och uppväxtområden för fisk som i Kattegatt och Skagerrak.
Ursprungligen har trålfiske varit starkt ifrågasatt. Förståelsen för riskerna med så effektiva och icke selektiva redskap har alltid varit stor. I svenska fiskestadgor var trålfiske därför förbjudet på ”rikets vatten” ändå in på 1950-talet. Överexploateringen av fiskbestånden har pågått länge i Västerhavet. Det ledde till att trålfiske tilläts allt närmare kusten och att den västkustbaserade fiskeflottan när den stängdes ute från Nordsjön också började expandera sitt fiske till Östersjön. Främst var det fartyg från Göteborgsområdet som med statliga subventioner och goda bankkontakter drog fördel av utvecklingen. Efterhand har den utvecklingen som administrerats av ansvariga myndigheter slagit ut lokalt småskaligt fiske och förstört möjligheterna till binärings- och husbehovsfiske. Det har också bidragit till att utarma friluftslivet och naturvården.
Primärproduktionen i fiskeindustrins värdekedja miljöprövas inte som annan miljöskadlig verksamhet. Men trålfiske skadar miljön, det är sannolikt oundvikligt. Möjligheterna att utveckla så selektiva trålredskap att oönskade bifångster undviks har visat sig mycket begränsade. Inte minst därför att värdekedjan inte ger tillräckliga ekonomiska överskott till verksamhetsutövaren i värdekedjans första led.
Den mest skadliga fiskemetoden är fiske med bottentrålar. Många organismers livsmiljö förstörs och näringsväven skadas. Intensivt fisketryck påverkar arter genetiskt. Dels genom att ödelägga lokala bestånd och därmed artens genetiska differentiering. Dels genom att långlivade arter med upprepad reproduktion drivs mot långsammare tillväxt och tidigare könsmognad.
Stig Thörnqvist
Medlem i Västerpartiet Göteborg
GillaGilla