Ministrarna har startat igång och för vissa har arbetet börjat lugnare än andra. Det är intressant att se vad de väljer att fokusera på som sina första frågor. Det var nya Kulturministerns uttalande om att det var dags att gå till botten med gangsterrappen som fick mig att fundera på vilka mer ”briljanta” idéer som de nya ministrarna på klimat- och miljöområdet hade med sig som hög prioritet i sitt arbete.
Karl-Petter Thorwaldsson – näringsminister.
Innan Thorwaldsson hann säg mycket började diskussionen om han skulle vara jävig på sin post. För trots att många fortfarande tänker på honom som LO bas så är det inte därifrån han kommer nu. Istället så kommer han från ett uppdrag som senior rådgivare till stålbolaget SSAB. Statsminister Andersson gör däremot bedömningen att hans rådgivande roll där inte ska vara något hinder.
I sin första intervju som Näringsminister med TT att politiken behöver ta en mer aktiv roll i klimatomställningen och inte lämna över det till marknaden. Den som arbetat politiskt de senaste åren vet att det inte riktigt är så det har varit även om den borgerliga idealbilden alltid varit att marknaden ska klara av att lösa allt själva. Vilket den helt klart inte kan göra eftersom marknaden i första hand vill tjäna pengar och man idag fortfarande gör det på klimatskadliga aktiviteter.
Sen går han över till att själv lägga ansvaret på Näringslivet att prioritera vad de behöver för att göra omställningen eftersom de inte kan få allt på en gång. Men med tanke på den snabba takt som vi behöver göra omställningen är det dags för regeringen att resolut ta tag i taktpinnen och se till att åtgärder börjar genomföras. T.ex. skulle regeringen kunna börja med att ta bort det klimatskadliga subventionerna.
Det som har fått mest uppmärksamhet i miljörörelsen är Thorwaldssons uttalade om att han gillar gruvor. ”Det är inte så att vi tar lätt på miljöfrågorna, men ja, vi älskar gruvor i Socialdemokraterna. Det är fantastiskt att vi kan bryta malm och mineral ur våra berg, göra nya produkter av dem och exportera till andra länder.”
Det fanns massa Thorwaldsson inte sa men att prata om nyproduktion utan att reflektera över konsumtionens negativa påverkan istället för att diskutera hur vi ska få till en cirkularitet eller för den delen lägga tonvikten på det skojiga att öppna gruvor istället för att försvara den viktiga miljöhänsynen, det ger en stark indikation åt vilket håll som Thorwaldsson vill ta regeringens näringspolitik. Hej sossarna 1955!
Annica Strandhäll – miljöminister
Frågetecknen var många kring utnämningen av Strandhäll, inte för att hon skulle sakna kompetens som minister utan för att ingen någonsin hört henne säga ett ord om miljö- eller klimat och då är hon ändå en flitig twittrare.
Annica Strandhälls första tid som minister har kantats av rubriker om hennes räkningar som gått till Kronofogden. Något som faktiskt a – inte är ett brott och b- är helt ointressant. Här behöver folk skärpa till sig. Ministrar är människor och ska vi varje gång hitta ett gäng helt fläckfria människor så kommer vi tillslut få det svårt. Samtidigt så efterfrågar ju många politiker som är mer som folk är mest och kan det bli mänskligare än att hamna hos Kronofogden?
Så vad sa då Strandhäll i sina första intervjuer?
Hon konstaterar att området är en ödesfråga och hon verkade också påtagligt nöjd med att ha fått uppdraget. Tillskillnad från Thorwaldsson pratar hon om att takten behöver öka och säger också att Sverige ska fortsätta vara en blåslampa i det globala klimatarbetet. Det sista är bra om vi kan vara för de senaste åren har det blivit sämre med det. När det har kommit internationella krav som faktiskt krävt saker av Sverige så har Sverige stretat emot (t.ex. EUs skogsstrategi)
Fokuset från Strandhäll är till stor del på industrin, på samma vis som det var i Anderssons regeringsförklaring. ”Uppdraget från Andersson är att se till att svensk industri får så bra förutsättningar som möjligt att ställa om och att vi ska kunna öka takten mot att bli fossilfria.”
Strandhäll lyfte också upp den infekterade frågan om slutförvaret och sa att ett besked i den frågan skulle komma inom kort. Hon kritiserade också den blåbruna budgetens förslag om en sänkt bensinskatt.
Anna-Caren Sätherberg – landsbygdsminister
Anna-Caren Sätherberg, den minst kända av de tre miljöministrarna har också lyckats få ett litet drev efter sig efter att hon erkänt att hon någon gång på 80-talet tagit kokain. Nu vet jag pga en rad födelsedagar att 80-talet är så långt bort att det eventuella brottet är preskriberat. Jag kan verkligen inte bli särskilt brydd över det här men mer störd på media som fortsätter skriva om det, bara sluta.
Landsbygdsministern är en spännande ministerpost som innehåller lite allt möjligt som t.ex. jordbruksfrågor, jakt, djurskydd, havs- och skogsfrågor för att nämna några saker. Anna-Caren Sätherberg från Åre, Jämtland, får vi tror får sitt uppdrag på grund av kompetens och inte på att det är snyggt att ha en person från landsbygd på posten som landsbygdsminister. Det återstår att se hur det ligger till med den saken.
I sina första intervjuer har Sätherberg pratat en del om hur livet på landet ska gå ihop, med t.ex. närhet till samhällsservice men också vägarna och dess underhåll. Jag har stor sympati med det men det är sällan den typen av frågor som en landsbygdsminister sedan arbetar med, (i alla fall inte hittills kanske borde det vara ett paraplyansvar?) samtidigt är tillgången med service på landsbygd en viktig klimatfråga då centraliseringar och nedstängningar ett problem där folk tvingas in i bilberoende och onödigt långa bilresor.
”Vi vet också att svensk landsbygd har stora möjligheter. Nu ser vi tusentals gröna nya jobb växa fram och vi ska se till att det sker i hela landet. Vi ska ha många fler klimatsmarta landsbygdsjobb som skapar tillväxt och välfärd”
Lita annorlunda tongångar än hos Stålsossen Thorwaldsson, det kan onekligen behövas. Ser framemot att träffa Sanna-Caren Sätherberg.
Slutsats – Jag ska inte döma någon efter en eller ett par intervjuer på en post de troligen väldigt nyligen visste att de skulle få. Några slutsatser går ändå att dra. Thorwaldsson uttalar sig på ett sätt som får mig att tro att han tror att det innan honom inte drivits miljö- och klimatpolitik. Den som drivit har inte varit tillräcklig men det är en annan sak. Det är viktigt med producentansvar och att näringen får ta ansvar för sin omställning men det är så mycket där regeringen och Sverige som land också kan vara med och påverka genom vilka satsningar vi gör och vilka subventioner vi tillåter. Omställningen om helhet måste vi i slutänden göra tillsammans.
Strandhäll verkar genuint glad över att vara tillbaka, det i sig är bra och få unnar jag det som henne. Samtidigt har hon klivit in på en post i en tid som kommer kräva otroligt mycket och där trycket på arbetet är hårt. Förutom det svenska arbetet med klimat och miljö så pågår ett stort arbete även i EU där Strandhäll nu kommer vara med och förhandla. Från mitt perspektiv har Sverige redan tidigare haft en lam hållning inför de mötena, med en minister som är ovan vid frågorna är min oro att vår hållning ska bli än tamare.
Sätherberg är okänd för de flesta, vad hon har för kapacitet och vad hon kommer klara av vet vi inte. Men när hon pratar om vad hon ville göra som landsbygdsminister får jag ändå känslan att någon kanske inte riktigt talade om för henne hur bred den portföljen är som kommer med ministerposten. Det handlar nämligen långt ifrån bara om landsbygdsfrågor kopplat till hur det är att leva på landet. Det handlar om allt från jordbruk, skogsbruk, havsfrågor, jakt, djurskyddsfrågor med mycket mycket mera. Hur hon ser på det breda uppdraget återstår då att se.
Elin Segerlind 