Vems ansvar är det egentligen att ställa om, är det individens eller politikens? Är det Sverige eller Indiens, är det mitt eller är det ditt? Svaret är väl egentligen att det är allas ansvar. För det krävs gemensamma insatser för att vi ska nå dit vi måste för att klara att ha kvar en skapligt bebolig planet.
Men samtidigt som vi alla har ett del av ansvaret så har politiken ett alldeles särskilt ansvar. Var än av oss kan inte själva förväntas komma på nästa tekniska lösning för att effektivisera el-bilarna eller för att hitta bästa sättet att odla grödor resistenta mot torka. Var och en av oss kan inte heller förväntas veta vilken produkt i affären som genererar minst utsläpp eller bidrar positivt istället för negativt till den biologiska mångfalden. Politiken behöver ge var och en av oss förutsättningar att göra de bra valen.
Om vi tar bilen som exempel – utan möjliga alternativ till bilen kommer vi fortsätta köra, om vi så bor i stan eller på landet. Ställer bilen gör jag först när jag har ett alternativ, kanske en säker cykelväg, en buss som stannar mer än en gång om dagen och som erbjuder redor till rimliga priser, en järnväg som kopplar samman landet eller en utbyggd ladd-infrastruktur. Erbjuder min kommun eller mitt bostadsområde kanske dessutom möjligheten att äga bil tillsammans genom en bilpool kanske jag till och med väljer att inte äga en bil överhuvudtaget.
Förutsättningarna för allt detta, om det så handlar om laddning av elbilar eller cykelvägar, kontrollerar politiken. Det är genom budget, styrmedel och subventioner som vi väljer vilka projekt som ska satsas på och i slutänden vilket samhälle som kan bli möjligt. Först när politiken sätter förutsättningarna kan jag som individ göra det rätta valet.
Sen har vi alla ett ansvar, att göra de val vi vet är rätt när vi har möjlighet att göra det. Men det största ansvaret har vi på valdagen den 11 september. Då väljer vi alla tillsammans om vi vill ha politiker som tar klimatkrisen och dess lösningar på allvar.
Elin Segerlind 