Dags att stoppa industrifisket i Östersjön

Östersjön är ett hav som under decennier fått utstå mycket och förvaltningen har gjort att vi idag i princip har förlorat torsken, är på väg att förlora strömmingen och under vägen förlorat vårt kustfiske. Men än är allt inte förlorat och även om mycket behöver göras finns möjligheten att vända trenden om vi sätter en förvaltning som utgår ifrån havets och naturens ramar och bortser ifrån industrifiskets kortsiktiga vinster.

Dagens svenska och europeiska fiskepolitik utgår ifrån att så ofta det är möjligt ta upp så mycket fisk som möjligt. Den ekonomiska logiken grundar sig på principen att maximal vinst ges vid maximalt uttag. Det är ett kortsynt sätt att se på det. För det första kan man fråga sig för vem den ekonomiska vinsten uppstår? Idag skulle man kunna säga att den stora vinsten går till ett fåtal industrifiskare och att vinsten från beredningen går till Danmark som tar emot fångsten. Sverige får liten del av den kakan.

För det andra kan man fråga sig om det inte finnas annat man vill uppnå än vinsten per fångat ton. För när vi tillåter industrifisket, det pelagiska storskaliga strömmingsfisket att ta upp den stora delen av vår strömmingskvot så förlorar vi också andra fiskare, kustfiskare, som fiskar under andra förutsättningar och med andra metoder och för andra syften. Kustfiskare som för med sig mervärden till Sverige som många av oss utan att tänka på det värderar högt och skulle sakna om de försvann.

Surströmmingen är ett sådant exempel. En självklarhet i Sverige som nog ingen trodde kunde försvinna, men det är precis det vi ser håller på att hända. När industrifisket fiskar upp stora mängder långt ut till havs, när bestånden inte tillåts växa till sig och strömmingen blir allt mindre och allt färre i antal nära kusten så är det kustfisket och beredningen i Sverige som drabbas först. Det är inte bara en livsmedelsproducent som försvinner utan också en viktig del av svensk matkultur som riskerar att gå förlorad.

I slutänden behöver vi fråga oss vilket fiske vi vill ha och vilka mervärden vi vill att det ska föra med sig. Om målet med vårt fiske är att vi ska ha så få fiskare som möjligt, som fiskar så långt ut till havs som möjligt och som landar främst i ett annat land och som sedan säljer fisken till foder – ja då är vi så gott som i mål. Men är vårt mål att fler ska kunna försörja sig på ett yrkesfiske, att fisket ska ske kustnära och att landningarna likväl som beredningen ska ske i Sverige. Om vårt mål är att merparten av fångsten ska gå till humankonsumtion och ske inom naturens ramar, ja då ser var och en av oss att vi har en lång väg att gå.

För Vänsterpartiet är det självklart. Vi har länge sagt att industrifisket inte hör hemma i Östersjön och därför har vi också varit starkt pådrivande till att flytta ut trålgränsen. Men utvecklingen visar att det inte räcker, därför behöver vi ett stopp för industrifisket i Östersjön och samarbeta med länderna runt oss för att se till att det blir verklighet. Vi måste också se till att få flera skyddade områden som gör att strömmingen tillåts att växa till sig och vi behöver en lägre kvot som ger strömmingen möjlighet att återhämta sig.

Vill vi inte se den sista strömmingen simma genom Östersjöns vatten, är det nu vi måste agera.

Publicerad av elinsegerlind

Miljö- och havssakkunnig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: