Nästa vecka ska riksdagen ta beslut om Sveriges position i förhållande till de fiskekvoter som ska gälla för 2023. Veckan efter tas frågan upp i ministerrådet. Det är inte en hemlighet för någon att situationen för Östersjön är akut. 2019 blev det tvärstopp för fisket av torsk och flera forskare befarar nu att allt för lite görs innan situationen för strömmingen kommer vara den samma.
Tidigare år har regeringen inför de här förhandlingarna alltid hävdat att de inte kan gå in med hårda krav på lägre kvoter för strömmingen eller historiskt för torsken eftersom beslutet om kvoter tas gemensamt. Det vill säga att alla kvoter för hela unionens samtliga bestånd tas i ett och samma klubbslag. Varför det i sig skulle hindra Sverige för att lyfta den problematik som vi ser i Östersjön är oklar. Det är också oklart vad Spanien eller Italien skulle ha att invända mot minskade kvoter i Östersjön, ett hav de har noll intresse av ur fiskesynpunkt.
Kommissionen föreslår nu något lägre kvoter för strömmingen, vilket innebär minskade kvoter för strömmingen i bottniska viken och fortsatt stopp för allt riktat fiske av torsk i både östra och västra Östersjön, likväl som av sillen i västra beståndet.
I sitt utlåtande till kommissionens förslag knorrar regeringen som vanligt och skriver ”negativa ekonomiska effekter för såväl fiskenäring som fiskberedningsföretag och kustsamhällen i alla medlemsstater runt Östersjön”, enligt Tidningen Syre.
Det här är ett märkligt sätt att resonera, det är som att man inte märkt att fiskenäringen redan idag drabbas och drabbas hårt av minskade fiskbestånd. Kustfiskare har lagt näten på hyllan och beredningsindustrin har packat sina sista konserver. Kvar bli de stora pelagiska trålarna som kan ta stora volymer längre ut till havs. Det är inte dagens allt lägre kvoter som är problemet utan det mest grundläggande faktumet att det inte finns tillräckligt med fisk att ta upp.
Det problemet kan vi inte åtgärda genom att höja kvoten, det kan vi bara göra genom att säkra starka ekosystem och stärka bestånden genom en hållbar förvaltning. För stunden innebär det sänkta kvoter, men hellre det än ett dött hav.
Ingen fisk, inget fiske, det är i slutänden så enkelt. Vill man värna en näring så behöver man se till att grundförutsättningarna för den samma finns och i det här fallet krävs livskraftiga ekosystem och starka bestånd, och det finns inte idag.
Det är bara att hoppas att regeringen nu, när kommissionären själv börjat tala om den allvarliga situationen i Östersjön vågar följa efter. Det här är en situation där vi så tydligt har agerat utanför naturens ramar, att fortsätta göra det kommer sänka den sista fiskebåten i Östersjön.
Elin Segerlind 