I nästa vecka ska EU ta beslut om hur mycket fisk som ska få fångas under 2023. I Sverige är det kring kvoterna för Östersjön som debatten går högt eftersom forskare varnar för att sillen och strömmingen är på väg att gå samma öde till mötes som torsken redan gjort, det vill säga att vi komma få ett bestånd som helt har kollapsat.
När man pratar om strömmingen brukar det sägas att strömmingen är motorn i Östersjöns ekosystem. Eftersom det funnits så mycket av den har den haft en stor påverkan både som föda och som arbetare för att hålla ekosystemet i balans.

Det finns många problem som vi måste hantera för att få ett hav i balans och så är det även för Östersjön. Men fisket är utan tvekan en av de stora påverkans faktorerna. Det industrifiske som idag pågår bidrar till ett stort överfiske men ger otroligt lite nytta till samhället. Det är beräknat att 95% av all fångad sill och skarpsill i Östersjön går till foder.
Östersjön är indelad i tre områden som får tre olika kvoter, men strömmingen och sillen rör sig också mellan områdena och det kan också vara så att ett område inte består av bara ett ensamt bestånd utan kan bestå av flera. Förslagen till kvoter bygger på osäker vetenskap och forskarna säger själva att det är svårt att uppskatta hur stora bestånden är, eftersom det i slutänden är svårt att räkna fiskar. Ett problem är också att när vi ska sätta kvoterna så är politikens fokus att ta reda på hur vi kan ta upp så mycket som möjligt eftersom politiken kortsiktigt tror att det ger bästa ekonomiska avkastning och samhällsnytta. Det i sig är inte sant och ett destruktivt sätt att tänka. Hade politiken istället frågat sig hur mycket biomassa, alltså hur mycket fisk, som ekosystemet klarar av att vi tar ut så skulle vi troligen få ett helt annat svar på frågan.
I Bottniska viken har situationen varit särskilt besvärlig. Där höjdes inför 2022 kvoterna, en höjning som sedan till dels korrigerades men trots det är kvoterna fortfarande högre än vad fiskarna lyckas ta upp. Det visar med all önskvärd tydlighet att kvoten är satt alldeles för högt. Den minskning som nu föreslås för Bottniska viken är välkommen men inte tillräcklig.
Forskaren Henrik Svedäng vid Östersjöcentrum (Stockholms universitet) vill att man stoppar sillfisket i västra Östersjön, alltså Öresund och sa i ett uttalande till DN ”att hela tiden ligga på högsta nivå av kvoterna leder till att man ibland överfiskar”. Vilket är helt sant.
Med den situation vi har i Östersjön med ett torskbestånd som redan kollapsat och flertalet sill- och strömmingsbestånd som är på väg att gå åt samma håll ja då måste man våga ta beslut som är större än några procents minskning av kvoten. Den förvaltning som för stunden finns för Östersjön fungerar inte. Den är inte ekologisk hållbar och den skapar inte förutsättningar för ett hållbart fiske varken idag eller i framtiden.
Ett stopp för fisket kan också begränsas till olika typer av fiske. Det går att ge en mindre kvot till ett kustfiske, medan man begränsar fisket helt eller delvis för det pelagiska. På så sätt kan man också styra om fisket från ett foderfiske till ett fiske som ger större nytta för samhället och hjälper oss få levande kust och skärgårdar.
Vi har en övergångsregering, men oavsett det har S aldrig varit intresserade av att ta kampen för Östersjön i EU. Inför varje ministermöte vill ministern ge sken av att det inte låter sig göras att föra fram behovet av minskade kvoter. Men det är självklart att det går, utan att låsa fast sig och riskera än högre kvoter, måste Sverige våga tala ur skägget. Vårt kustfiske går på knäna, beredningsindustrin har redan fått börja stänga ner och viktigast, havet håller på att tömmas. Vi behöver lägre kvoter, vi behöver en ny havsförvaltningsplan för Östersjön och ett gemensamt arbete mellan länderna för att uppnå det. Det behövs nu och inte senare.
Mina förhoppningar att den socialdemokratiska regeringen nu på sista försöket ska överraska är små, men hoppet finns. Vad nästa regering tänker föra till bordet när det kommer till de här frågorna känns än så länge väldigt oklart.