L överger miljökrav på vattenkraften

Det finns mycket att säga om Tidöavtalet, en sak som stack ut när jag läste miljö- och klimat kapitlet (som kanske egentligen borde kallas kärnkrafts kapitlet) var skrivningen om vattenkraften. Det var nämligen inte så ruskigt länge sedan Liberalerna gjorde en helt annan bedömning än vad som nu står i avtalet.

Tidöavtalet säger: Omprövningen av miljötillstånd för vattenkraften pausas tills det är kartlagt vilka konsekvenser omprövningen får för elproduktionen. Ett nytt regelverk för omprövning tas fram som säkerställer att intresset av elförsörjning väger mycket tungt, samtidigt som småskaliga aktörer inte får helt orimliga kostnader för nyprövning. Prövningen ska ta hänsyn till fiskvandringsvägar, men också återskapandet av strömmande vatten i fler tidigare torrlagda strömfåror. Det är också angeläget att ta hänsyn till att vissa äldre vattenkraftverk i
sig utgör kulturhistoriskt värdefulla miljöer.

Den 23 mars klubbade riksdagen ett beslut om att justera tidsplanen för omprövning av vattenkraften. Riksdagen beslutade då också att alla nödvändiga åtgärder för att minska omprövningarnas negativa effekter på vattenkraftselen vidtas och att undantag som EU-rätten medger används fullt ut.

Vattendirektivet:
Inom EU finns en gemensam ram för vattenpolitiken, det kallas för vattendirektivet. Det direktivet säger att alla medlemsländer ska utforma en förvaltning av sina vatten för att minska föroreningar av särskilt prioriterade ämnen, främja hållbar vattenanvändning och förbättra vattenkvaliteten för de ekosystem som är beroende av vatten. I Sverige är de vattendirektivet en del av miljöbalken och vattenförvaltningsförordningen.

Miljöbalken säger att den som bedriver en tillståndspliktig vattenverksamhet för produktion av vattenkraftsel ska se till att verksamheten har moderna miljövillkor. Enligt Miljöbalken ska det också finnas en nationell plan för de prövningar av vattenkraften som ska göras. Den 25 juni 2020 beslutade regeringen om en nationell plan för omprövning av vattenkraft, det som kallas NAP:en. Kraftverken kommer prövas i olika omgångar och NAP:en var tänkt som grunden för att organisera det arbetet. Men med 2000 vattenkraftverk i Sverige är det ett tidsödande arbete som beräknas ta 20 år att genomföra.

Vattenförvaltningen i Sverige sker i cykler om sex år och i slutet av varje period ska vattenmyndigheten i respektive område presentera bland annat ett åtgärdsprogram för att upprätthålla miljövillkoren och ange vem som har ansvaret. Regeringen kan pröva vattenmyndighetens beslut till åtgärdsprogram och det gjorde man också inför den nya perioden som var satt att gå från 2021-2027, därför pausades åtgärdsprogrammet i december 2021.

När riksdagen klubbade beslutet att justera tidsplanen för vattenkraften i mars 2022 var det Centerpartiet som allierade sig med M, KD och SD, helt enkelt eftersom förslaget som då behandlades i Civilutskottet stämde väl överens med det förslag de själva lagt 2021 i Miljö- och jordbruksutskottet.

Liberalerna däremot reserverade sig mot beslutet, både i mars 2022 och i september 2021 framför allt för att de då såg den påverkan som vattenkraften har på miljön och hade en ambition att minska den miljöpåverkan.

Sverige har tidigare fått kritik från EU kommissionen för att vi inte lever upp till vattendirektivets krav på miljöhänsyn. Att pausa omprövningarna av miljötillstånden och sedan sätta ett än större fokus på elproduktionen kan komma att ses som en dålig utveckling av Sverige i EU. Elförsörjningen väger redan idag tungt men miljökraven i vattendirektiven är bindande. Det är också ett tidskrävande arbete att miljöpröva samtliga vattenkraftverk i Sverige.

Att det kostar att miljöanpassa en verksamhet kan inte anses som skäl nog att tillämpa undantag i form av mindre stränga krav. […] Kostnader för åtgärder förs fram som en anledning att inte utföra dem, trots att det finns flera olika typer av stöd. För jordbrukets del beräknas största delen av de föreslagna åtgärderna finansieras genom statligt stöd. För vattenkraftens del finns Vattenkraftens Miljöfond som täcker 85 procent av kostnaderna för åtgärder och 95 procent av produktionsbortfallet […] Vi ser med oro på risken att ett större tryck på myndigheterna att använda sig av undantag kommer att leda till att ambitionsnivån inom vattenmiljöarbetet i Sverige sänks. Sverige behöver fortfarande vidta konkreta åtgärder för att återställa skadade och påverkade miljöer och rädda hotade arter.

Det skrev Liberalerna i en reservation till beslut om att regeringen skulle pröva vattenmyndigheternas åtgärdsprogram i september 2021.

Tidöavtalet – ett avtal i tiden

Så har högerkoalitionen presenterat sitt gemensamma avtal för hur de ska regera de kommande fyra åren. Ett avtal som de beskriver som de beskriver som grunden för ett långsiktigt samarbete med syfte att genomföra reformer som löser de stora samhällsproblemen.

Avtalet fick kanske inte så oväntat hård kritik efter att det presenterats, inte minst från miljörörelsen som konstaterar att stora satsningar på miljö och klimat saknas. Så vad säger avtalet egentligen om ett av vår tids största samhällsproblem, klimatkrisen?

Avtalet har ett avsnitt som heter ”direktiv samarbetsprojekt klimat och energi”. Målet med projektet skriver de kort och gott är att:

  • återupprätta elsystemet så att människor och företag får stabila och låga elpriser samt att minska utsläppen genom att öka effektiviteten i omställningen

Tidö avtalet listar sedan de reformer som partierna inom ramen för sitt projekt kommit överens om. Det är i praktiken två huvudområden energi och klimat där energi tar upp mer parten av texten som löper över sju sidor.

Den övergripande delen av projektet som högerpartierna har kommit överens om handlar om energi och det handlar om kärnkraft. I sin punktlista över saker som de vill genomföra finns saker som investeringar i ny kärnkraft med en statlig kreditgaranti på uppemot 400 miljarder kronor, men även skadestånd till de företag som kan anses behöva lägga ner kärnkraft på grund av statens politik. De vill också så en återstart av Ringhalls 1 och 2 samt att Vattenfall får i uppdrag att bygga ny kärnkraft i Ringhalls eller på annan lämplig plats.

En reform handlar om att ändra det energipolitiska målet från ”100% förnybart” till ”100% fossilfritt”. Det här har varit en käpphäst för högerpartierna både i Sverige och inom EU samarbete för att kunna möjliggöra investeringar i kärnkraft som en del av omställningsarbetet. Till det ska det tillsättas en utredning om nya regler för elmarknaden och reformering av svenska kraftnät

Ska det till nya kärnkraftverk behövs ändringar i miljöbalken där det nu finns ett förbud mot att tillåta nya reaktorer något som högerstyret vill ändra på tillsammans med att se till att korta tillståndsprocessen och sänka ansökningsavgiften för nya kärnkraftsreaktorer för ny kärnkraft.

Övriga energislag behandlas också kort i avtalet och bland annat vill de se en ny fjärr- och kraftvärmestrategi och se över skattenivåer för bland annat avfallsförbränning och bioolja för att gynna kraftvärmen. Bättre förutsättningar för vattenkraften handlar om att de vill pausa omprövningen av vattenkraften och att ett nytt regelverk tas fram samtidigt har Sd fått in sin käpphäst om att se mindre vattenkraftverk som kulturhistoriskt värdefulla miljöer.

När det kommer till vindkraften stoppar de subventionerna för de elnätsanslutningar som varit tänkte för den havsbaserade vindkraften. Deras utgångspunkt är att alla produktionsslag ska bära sina egna kostnader. Något som inte nämndes under rubriken om kärnkraften. De lägger också till att de vill se en modell för hur kommuner ska ersättas vid vindkraftsbyggen. När det kommer till solenergi använder de två rader till att uttrycka bygglovs processen behöver ses över likväl som återvinningen av gamla solceller.

Under rubriken klimat finns några konkreta reformer men också en hel del ord som på olika sätt ska fånga andemeningen i högerns klimatprojekt. Budgeten ses över och pengar ska flyttas dit de gör nytta vilket enligt avtalet är industrins omställning och laddinfrastruktur för elektrifiering av transporter och stöd till ny kärnkraft. Moderaterna har här fått med en käpphäst och det är ge i uppdrag åt lämplig myndighet att utveckla dataunderlag för exportens klimatnytta.

I övrigt blir det reformer för laddinfrastruktur, för förenklade och förkortade miljötillståndsprocesser samt för genomförande av CCS-teknik.

”Biologisk mångfald nämns inte en enda gång.”

Samtliga miljöorganisationer har reagerat kraftfullt på avtalet och det är främst på vad som inte finns med i avtalet som skapar reaktioner.

– Vi är väldigt oroade över att den tillträdande regeringen nu har presenterat en överenskommelse som är mycket svag på miljö- och klimatområdet. Inte ett ord nämns om hur man ska rädda den biologiska mångfalden trots att krisen är här och nu, skriver Gustaf Lind Generalsekreterare för WWF på twitter.

Naturskyddsföreningen delar kritiken att det saknas förslag som tar itu med miljöproblemen.

– Jag känner mig både besviken och djupt oroad. Utifrån vad som hittills framkommer så verkar det vara väldigt tunt med politik som tar itu med miljöproblemen, i stället riskerar problemen att förvärras med de åtgärder som läggs fram, säger Karin Lexén, generalsekreterare Naturskyddsföreningen i ett pressmeddelande efter presentationen av avtalet.

– Det går att förhandla om miljö- och klimatpolitiken, men det går inte att förhandla med klimatet eller de planetära gränserna. Det är mycket svårt att se hur det av riksdagens beslutade klimatmål och miljömål ska kunna uppnås.

Läs hela Tidöavtalet här på Liberalernas hemsida: https://www.liberalerna.se/wp-content/uploads/tidoavtalet-overenskommelse-for-sverige-slutlig.pdf

Kommer regeringen överraska oss med att stå upp för Östersjön

I nästa vecka ska EU ta beslut om hur mycket fisk som ska få fångas under 2023. I Sverige är det kring kvoterna för Östersjön som debatten går högt eftersom forskare varnar för att sillen och strömmingen är på väg att gå samma öde till mötes som torsken redan gjort, det vill säga att vi komma få ett bestånd som helt har kollapsat.

När man pratar om strömmingen brukar det sägas att strömmingen är motorn i Östersjöns ekosystem. Eftersom det funnits så mycket av den har den haft en stor påverkan både som föda och som arbetare för att hålla ekosystemet i balans.

Det finns många problem som vi måste hantera för att få ett hav i balans och så är det även för Östersjön. Men fisket är utan tvekan en av de stora påverkans faktorerna. Det industrifiske som idag pågår bidrar till ett stort överfiske men ger otroligt lite nytta till samhället. Det är beräknat att 95% av all fångad sill och skarpsill i Östersjön går till foder.

Östersjön är indelad i tre områden som får tre olika kvoter, men strömmingen och sillen rör sig också mellan områdena och det kan också vara så att ett område inte består av bara ett ensamt bestånd utan kan bestå av flera. Förslagen till kvoter bygger på osäker vetenskap och forskarna säger själva att det är svårt att uppskatta hur stora bestånden är, eftersom det i slutänden är svårt att räkna fiskar. Ett problem är också att när vi ska sätta kvoterna så är politikens fokus att ta reda på hur vi kan ta upp så mycket som möjligt eftersom politiken kortsiktigt tror att det ger bästa ekonomiska avkastning och samhällsnytta. Det i sig är inte sant och ett destruktivt sätt att tänka. Hade politiken istället frågat sig hur mycket biomassa, alltså hur mycket fisk, som ekosystemet klarar av att vi tar ut så skulle vi troligen få ett helt annat svar på frågan.

I Bottniska viken har situationen varit särskilt besvärlig. Där höjdes inför 2022 kvoterna, en höjning som sedan till dels korrigerades men trots det är kvoterna fortfarande högre än vad fiskarna lyckas ta upp. Det visar med all önskvärd tydlighet att kvoten är satt alldeles för högt. Den minskning som nu föreslås för Bottniska viken är välkommen men inte tillräcklig.

Forskaren Henrik Svedäng vid Östersjöcentrum (Stockholms universitet) vill att man stoppar sillfisket i västra Östersjön, alltså Öresund och sa i ett uttalande till DN ”att hela tiden ligga på högsta nivå av kvoterna leder till att man ibland överfiskar”. Vilket är helt sant.

Med den situation vi har i Östersjön med ett torskbestånd som redan kollapsat och flertalet sill- och strömmingsbestånd som är på väg att gå åt samma håll ja då måste man våga ta beslut som är större än några procents minskning av kvoten. Den förvaltning som för stunden finns för Östersjön fungerar inte. Den är inte ekologisk hållbar och den skapar inte förutsättningar för ett hållbart fiske varken idag eller i framtiden.

Ett stopp för fisket kan också begränsas till olika typer av fiske. Det går att ge en mindre kvot till ett kustfiske, medan man begränsar fisket helt eller delvis för det pelagiska. På så sätt kan man också styra om fisket från ett foderfiske till ett fiske som ger större nytta för samhället och hjälper oss få levande kust och skärgårdar.

Vi har en övergångsregering, men oavsett det har S aldrig varit intresserade av att ta kampen för Östersjön i EU. Inför varje ministermöte vill ministern ge sken av att det inte låter sig göras att föra fram behovet av minskade kvoter. Men det är självklart att det går, utan att låsa fast sig och riskera än högre kvoter, måste Sverige våga tala ur skägget. Vårt kustfiske går på knäna, beredningsindustrin har redan fått börja stänga ner och viktigast, havet håller på att tömmas. Vi behöver lägre kvoter, vi behöver en ny havsförvaltningsplan för Östersjön och ett gemensamt arbete mellan länderna för att uppnå det. Det behövs nu och inte senare.

Mina förhoppningar att den socialdemokratiska regeringen nu på sista försöket ska överraska är små, men hoppet finns. Vad nästa regering tänker föra till bordet när det kommer till de här frågorna känns än så länge väldigt oklart.

Ett samhälle som utvecklas behöver inte grön tillväxt.

Grön tillväxt är tron att vi kan fortsätta producera mera samtidigt som vi ställer om produktionen till att bli hållbar och få lägre utsläpp och lägre påverkan från t.ex. val av material. Det är en tro som grundar sig att människan hela tiden kräver mer än vad den redan har i form av materiella ting.

Men grön tillväxt eller grön kapitalism står inte utan motsättning. Det är många som undrar hur en ökad produktion ska gå hand i hand med vårt övergripande mål, dvs ett liv inom planetens ramar. Ett sådant liv betyder att vi inte kan ha utsläpp som är högre än vad planeten klarar av, men det betyder också att vi inte kan använda naturen på ett sätt som skadar ekosystem och spär på klimatkrisen. En framtida produktion handlar därför inte bara om att göra produktionen grön i meningen, låta den ske med grön energi. Den framtida produktionen behöver också ta hänsyn till naturresurser.

Vi säger ofta att omställningen behöver vara rättvisa, och med det försöker vi förstå att dagens klimatkris inte kommer ifrån likvärdigt stora utsläpp mellan alla länder och människor utan en liten del står för en stor del av utsläppen.

Konsumtionen från den rikaste 1% står för 15% av utsläppen. Konsumtionen från de rikaste 10% står för runt hälften av utsläppen. Konsumtionen från de fattigaste 50% står å andra sidan bara för 10% av utsläppen. (Källa: https://www.nature.com/articles/s41893-021-00842-z#Fig3)

Det är den ojämlika fördelningen av ekonomiska resurser som är med och driver på utsläppen. Det är tydligt att ju mer pengar du har desto mer bidrar du till utsläppen. Det är inte bara ojämnt fördelat mellan olika individer utan också ojämnt fördelat över jorden. Där man förenklat kan säga att ”västvärlden” också innehar flest av de invånare som släpper ut mest.

Det är självklart att den utvecklade delen av världen ska fortsätta att sträva efter elektrifiering och att sänka sina koldioxidutsläpp. Men vi behöver också fundera på hur vi hanterar vår överkonsumtion. Idag producerar vi dubbelt så mycket per timme som vi gjorde på 1970-talet och konsumtionen ökar med det. Välbefinnandet i landet och bland människor har inte ökat i samma takt. Är det möjligt att börja prata om en nedtrappning av mindre nödvändig form av produktion. Det finns en rad saker som vi producerar och konsumerar, inte för att de är nödvändiga utan för att vår ekonomi tillåter det, en elit konsumtion som kommer sig av en ansamling av kapital, som inte har något med mänskliga behov eller vårt välmående att göra. SUVar, fast-fashion, produkter med ett inbyggt planerat åldrande med mera är exempel på en sådan konsumtion.

Fortsätter vi i den rika delen av världen att ha en hög konsumtionsnivå så kommer det att göra det otroligt svårt för utvecklingsländerna att få det utrymme de behöver till att ta sina samhällen ur fattigdom. Samtidigt som en stor del av den konsumtion vi ser framför oss i framtiden fortsätter att kräva naturresurser, naturresurser som vi inte är främmande för att hämta i just utvecklingsländerna.

Länder som kan ska arbeta med sin omställning, grön energi, en hållbar infrastruktur och livsmedelsproduktion, allt är viktigt. Samtidigt behöver vi fundera över saker som vi gör som inte är nödvändiga för varken vårt välmående eller för att vi ska fungera som människor. Vad kan vi skala av utan att våra liv försämras? Troligtvis en hel del. Vad som troligt däremot inte löser vårt problem det är att fortsätta med samma ekonomiska fördelningsmodell som vi har nu. Om rikedom fortsätter att ackumuleras hos några få, kommer utsläppen göra det samma. En omställning behöver vara rättvis och den behöver ta hänsyn till den klimatskuld rika länder har gentemot utvecklingsländerna.

Utan fisk blir det inget fiske.

Nästa vecka ska riksdagen ta beslut om Sveriges position i förhållande till de fiskekvoter som ska gälla för 2023. Veckan efter tas frågan upp i ministerrådet. Det är inte en hemlighet för någon att situationen för Östersjön är akut. 2019 blev det tvärstopp för fisket av torsk och flera forskare befarar nu att allt för lite görs innan situationen för strömmingen kommer vara den samma.

Tidigare år har regeringen inför de här förhandlingarna alltid hävdat att de inte kan gå in med hårda krav på lägre kvoter för strömmingen eller historiskt för torsken eftersom beslutet om kvoter tas gemensamt. Det vill säga att alla kvoter för hela unionens samtliga bestånd tas i ett och samma klubbslag. Varför det i sig skulle hindra Sverige för att lyfta den problematik som vi ser i Östersjön är oklar. Det är också oklart vad Spanien eller Italien skulle ha att invända mot minskade kvoter i Östersjön, ett hav de har noll intresse av ur fiskesynpunkt.

Kommissionen föreslår nu något lägre kvoter för strömmingen, vilket innebär minskade kvoter för strömmingen i bottniska viken och fortsatt stopp för allt riktat fiske av torsk i både östra och västra Östersjön, likväl som av sillen i västra beståndet.

I sitt utlåtande till kommissionens förslag knorrar regeringen som vanligt och skriver  ”negativa ekonomiska effekter för såväl fiskenäring som fiskberedningsföretag och kustsamhällen i alla medlemsstater runt Östersjön”, enligt Tidningen Syre.

Det här är ett märkligt sätt att resonera, det är som att man inte märkt att fiskenäringen redan idag drabbas och drabbas hårt av minskade fiskbestånd. Kustfiskare har lagt näten på hyllan och beredningsindustrin har packat sina sista konserver. Kvar bli de stora pelagiska trålarna som kan ta stora volymer längre ut till havs. Det är inte dagens allt lägre kvoter som är problemet utan det mest grundläggande faktumet att det inte finns tillräckligt med fisk att ta upp.

Det problemet kan vi inte åtgärda genom att höja kvoten, det kan vi bara göra genom att säkra starka ekosystem och stärka bestånden genom en hållbar förvaltning. För stunden innebär det sänkta kvoter, men hellre det än ett dött hav.

Ingen fisk, inget fiske, det är i slutänden så enkelt. Vill man värna en näring så behöver man se till att grundförutsättningarna för den samma finns och i det här fallet krävs livskraftiga ekosystem och starka bestånd, och det finns inte idag.

Det är bara att hoppas att regeringen nu, när kommissionären själv börjat tala om den allvarliga situationen i Östersjön vågar följa efter. Det här är en situation där vi så tydligt har agerat utanför naturens ramar, att fortsätta göra det kommer sänka den sista fiskebåten i Östersjön.