Vi går mot dagen då vi fångar vår sista torsk.

Att torsken i Östersjön är hotad är inget nytt, vi har pratat om detta under många år nu. Rekordåret om man ser till mängd fångad torsk i östra Östersjön var 1984 sedan dess har det stadigt gått utför. Bara tio år senare 1994 så hade fångste minskat till en åttondel, från ca 400 000 ton till ca 50 000 ton.

Sedan dess har fångstena minskat för varje år men takten har avtagit och 2017 fångades omkring 28 000 ton i Östra Östersjön. I år förseslog ICES, International Council for the Exploration of the Sea, att kvoterna skulle ner till 16000 ton. Europa kommissionen la ett förslag på 24000 ton och det antogs också av EU:s jordbruksministrar när de träffades i måndags.

Många har uttryckt oro inför mötet, Vänsterpartiet har varit en av de parterna, men även WWF och BalticSea 2020 har varit aktiva för att försöka rädda den lilla mängd torsk som finns kvar. WWF och BalticSea har precis som Vänsterpartiet drivit på för ett moratorium för torsken i hela Östersjön och i andra hand att man ska lyssna till vetenskapens råd om riktlinjer och också utgå ifrån försiktighetsprincipen och hellre fiska för lite än för mycket.

I en intervju med Dagens nyheter sa Anders Alm, Östersjöexpert på WWF att hela situationen är ruggig.

Det finns inget som tyder på att beståndets utveckling går åt andar hållet, utan det kan faktiskt vara så att detta är början till slutet för torsken i de östra delarna.

Trots att vi sedan 1984 för varje år har fiskat mindre och mindre mängder torsk i framför allt östra Östersjön så återhämtar sig inte beståndet. Det beror inte bara på fisket, utan på fler orsaker och därför är det extra viktigt att låta torsken få tid att återhämta sig och växa. Till detta behöver man se över miljön och Östersjöns hela ekosystem och i det fallet är det klart att torsken har en viktig roll.

I förhandlingarna kring det östra beståndet så gick rådet på kommissionens förslag, ett förslag som ligger närmare 10 000 ton över vetenskapens råd. För 2019 får det alltså fiskas omkring 24000 ton torsk i det området. Det kan låta mycket. Men då ska man komma ihåg att 1984 så fiskade vi omkring 400 000 ton, troligen alldeles för mycket, men det ger en fingervisning om vilka mängder fisk det fanns då. För 2019 innebär det ca 7% av kapaciteten som fanns 1984.

För västra Östersjön föreslogs en ökning på 31 procent eftersom man såg att beståndet under förra året ökade. Den ökningen kommer efter många års nedgång även om situationen aldrig varit fullt så akut som i östra Östersjön. De två delarna hänger ju hur det än är ihop och det kan tyckas klokt att fundera över om vi ska öka fiskekvoterna så fort beståndet vänt. Klokare tycks det mig att låte dem få ytterligare tid på sig att återhämta sig.

Till slut beslutade kommissionen om en ökning på 70% på torsken i västra Östersjön. En nivå långt över de vetenskapliga råden. Men det gäller inte bara torsken, enligt WWF så överstiger rådets beslut i fem fall av tio vetenskapens satta nivåer.

I Studio1 så målades konfliktytan mellan fiskare och och de som vill värna fisken upp. Det är en tråkig bild att ge. De absolut flesta fiskarna bryr sig självklart om torskens överlevnad allt annat vore kontraproduktivt. Fiskar vi för mycket idag så finns det ingen fisk alls imorgon, det är en matematik de flesta klarar av. Sveriges fiskares producentorganisation uttryckte också sin oro över att rådet inte tillräckligt följt vetenskapens råd.

– Vi är mycket besvikna, om man tittar på helheten kan man se att fem av tio kvoter överstiger de vetenskapliga råden man satt och det är helt oacceptabelt, säger Karin Glauman, expert i fiskefrågor på Världsnaturfonden WWF i en intervju till Sveriges radio.

Trevor Noah, Metoo och vad som är fel med Sverige efter valet.

En enklare reflektion av Trevor Noahs show i Stockholm den 29 september 2018.


Det är alltid roligt att höra människor från andra länder prata om Sverige. Inte på ett sådant där ”Åh, de vet att vi finns!” sätt, utan mer för att det ofta är väldigt upplysande. Ikväll besökte jag Trevor Noahs show på Hovet. En två timmar lång stå-upp show om allt mellan himmel och jord – det var stundtals ren magi.

Som så många andra och tydligen då inte bara svenskar så började han att tala om vädret. Tydligen hade ingen förvarnat honom om att Stockholm i slutet av september kan vara ett riktigt blåsigt frys hål. Vi skrattar, för det är det vi gör när någon inte förstår att det kan vara kallt fast solen skiner och att det här bara en början. Lite som när man skrattar åt ett barn.

Trevor Noah drar skämt och belyser dagsaktuella händelser med en tydlig klarhet. Som till exempel #Metoo rörelsen. Han frågar om den har nått hit, och de flesta jublar. Det är en rörelse många i publiken är stolta över. Det är han också och showen blir feministisk i all sin enkelhet. Hur svårt ska det vara att som man fatta att säger kvinnan nej så är det nej. Inget har någonsin blivit bättre av att en man visar sin penis (dickpics), säger han.

Han går vidare och säger att världen kan bli en bättre plats först när vi nått total jämlikhet – alla jublar. Han säger att ni i Sverige har kommit ganska långt med det, ni är ganska jämlika, eller hur? Här förväntar han sig ett jubel – istället sitter vi och skruvar generat på oss, några enstaka klappar och ett tveksamt mummel stiger upp i lokalen.

Trevor stannar upp och säger. ”Wow, If you guys aren’t equal, then the rest of us i screwed!”

Tveksamma men ändå något lättade skratt. Situationen sätter fingret på något viktigt. Sverige ses utom sett ett föregångsland, världens mest jämlika land kallas vi ibland av oss själva och ibland av andra. Helt klart var att vi omkring 8000 människorna på Hovet idag inte var övertygade om att så längre var fallet.

Kanske är det för att #metoo rörelsen riskerar att gå över i en rörelse i motsatt riktning, om varför feminismen gått för långt och en diskussion om ”inte alla män”. Där värdekonservativa återigen diskuterar inskränkning av aborträtten, sambeskattning och inte allas lika rätt till kärlek. Vi känner vindarna som blåser och Trevor rör vid problemet i början också när han talar om valet.

Han frågar sig vad det är som hänt, vet vi vem som styr det här landet. Alla skrattar, det är skönt att skratta åt eländet en stund. Sen säger han:

– I know whats wrong, it’s the natzi part.

Det är nazisterna i valet som är problemet. Inget besvärat, på Hovet ikväll var det ingen som höjde rösten och sa, ”ånej vänta nu en stund, vi kan inte kalla dem nazister…rasister… kanske men inte alla, nej det kan man inte göra…” Ikväll skrattade alla med, befriande.

– Sist jag var i Sverige, säger Trevor, var det ingen som pratade om rasism, vilket ju inte var så konstigt eftersom ni inte hade några invandrare. Men det är som alla bara satt och väntade – hoppas det kommer några invandrare så jag kan få bli rasist! Så kom 2015, det kom en, det kom två, det kom tre, det kom fyra personer över gränsen sen ställde sig nazister upp och ropade ”Seig Heil!”. Som de hade väntat på det!

Det är förenklat, så klart. Invandring fanns redan innan 2015 och även perioder då invandringen varit större än annars. Men det är intressant att se att Sverige utifrån sett varit ett av de perfekta länderna, något att se upp till och så plötsligt – rasism. Trevor ställer sig frågande till utvecklingen och det är det nog många som gör.

Att Trevor Noah är just den han är och kommer från där han kommer är inte oviktigt. Representation är avgörande för att skapa förståelse och öppnar dörrar mellan människor. Det blir som allra mest tydligt när han berättar om sina semesterresor och sina svenska och norska vänner som vill att han följer med och campar, går på tur i fjällen. De lyfter fram alla fördelar, naturen, ingen elektricitet, inga telefoner ingen toalett – han pausar.

– Varför skulle jag vilja följa med på det. Det var så jag växte upp. Skulle min mormor se mig skulle hon ropa ut ”Jag trodde du hade blivit framgångsrik, vad gör du i ett tält!”

Så olika kan man se på en och samma sak. Exotiskt för den ena, vardag och inte alltid lyckliga uppväxt förhållanden för den andra. I båda fallen är det bara ett tält det visar bara hur viktigt det är att vi ser på tältet ur mer än ett perspektiv.

 

Tjänstemännens oro är befogad.

I en skrivelse ställd till regerinskansliets förvaltningschef uttrycker personalen vid UD sin oro inför framtiden. I en kommentar till Expressen säger en av initiativtagarna att de vill få igång en diskussion om det framtida läget där de ser att deras uppdrag kan komma att stå i kontrast med regeringens ambitioner.

Det är lätt att se varifrån deras oro kommer. De vet att de har en lojalitetsplikt, de vet att de ska vara opolitiska samtidigt har de ett uppdrag att följa regeringsformen som bland annat har bestämmerlser om människors lika värde. En bestämmelse som inte alla partier är lika noga med att följa.

Frågan är berättigad. Vilken lojalitet går först – den mot regeringen eller den mot regeringsformen och till exempel bestämmelsen om allas lika värde?

Carl Bildt reagerade på deras upprop och på SVD:s rapportering, han tyckte det var anmärkningsvärt. Regeringsplikten framför allt. Han ville inte eller kunde inte se en konfliktlinje. Han anklagade tjänstemännen för att ta politisk ställning. Det är att förminska deras oro.

För ett par veckor sedan publicerade Aftonbladet en artikel där det framkom att Sverigedemokraterna ville rigga regeringskansliet. SD:s riksdagsledamot Stefan Jakobsson sa sig ha kontakter att plocka bort personer, alltså tjänstemän, från regeringskansliet som inte tjänade SD:s sak. Det är ett hot mot demokratin. Men det utspelet ”rasade” inte Carl Bildt över.

Tjänstemännen ska vara opolitiska, de ska bistå med att ta fram underlag, vid utredningar och nya lagförslag. Deras uppdrag är beskrivet i Regeringsformen, som är en av våra grundlagar. Att tjänstemännen står upp och uttrycker sin oro för att de inte längre ska kunna följa detta grundlagsskyddade uppdrag är inte konstigt och absolut inte opassande. Om de inte hade reagerat hade varit mycket värre.

Gymnasielagen ska fortsätta gälla!

Mitt i diskussionerna kring regeringsbildningen så kom idag en dom från Migrationsöverdomstolen som är oerhört viktigt och varmt välkommen. Det kommer betyda mycket för de 9000 ensamkommande som idag lever helt utan skyddsnät.

– Gymnasielagen ska fortsatt gälla, enligt en dom i Migrationsöverdomstolen. Lagen ger en ny chans till de unga ensamkommande som drabbats så hårt av långa väntetider, ändrad lagstiftning och osäkra åldersbedömningar. Vänsterpartiet välkomnar domstolens besked, men menar fortfarande att en amnesti vore en mer heltäckande och långsiktig lösning, säger Christina Höj Larsen, Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson.

Nu börjar arbetet.

Efter en helt fantastisk valrörelse, är så imponerad av alla som varit med och arbetat i den. Från småföreningarna som arbetar efter de resurser de har till föreningarna i våra städer som dragit på med all kraft de haft. Tillsammans blev vi starka!

Det är redan en vecka (!) sedan jag åkte upp till Stockholm för första dagen och mycket har hunnit hända sedan dess. Nya riksdagsgruppen har träffats och den känns riktigt skön, tror den kommer bli bra och hoppas att vi kan få ihop en bra sammanhållning. När man vet att Socialdemokraterna är 100 ledamöter så inser man att vi inte är så många. Samtidigt som det på ett sätt kan göra oss starkare i och med att vi får en helt annan sammanhållning.

Om förra veckan var mycket korvstoppning av typen, så funkar ett utskott – blandat med val av gruppledare, valberedning och nomineringar till utskotten. Så har den här veckan börjat med besked. Under måndagen blev det utdragna omröstningar där Lotta Johnsson Fornarve till slut blev andre vice talman. Vissa säger att Björn Söder petades från sin post, men det gjorde han lite. Lika lite som Andreas Norlén petade Urban Ahlin. Han blev inte vald, det är hela saken. Ett bra val men än dock ett val. Andre vice talmans stolen är inte hans att abonera på, särskilt inte sedan Alliansen tillsammans med moderaterna slängt tidigare praxis överbod och också själva sagt att det egentligen inte finns någon praxis och därför är det helt i sin ordning att de nominerar till Talmans positionen. Men hur det nu än är med det…

Förhandlingarna började klockan 11:00, varje omröstnings process tog ugnefär en20180920_120932 timme, även om det gick fortare för varje gång vi gjorde det. När valet till tredje vice talman skulle genomföras och de skulle räkna rösterna efteråt så tyckte jag lite synd om Beatrice Ask som satt och läste upp namnen på valsedlarna. ”Kerstin Lundgren” har nog aldrig sagts så många gånger på rad som det gjorde då. Röstningen kändes rent symbolisk, som att SD ville ha en fix siffra som de kunde dänga i huvudet på Alliansen senare i förhandlingarna – ”Vi stöttade er talman – men kolla ni stöttade inte vår!”. Ändå var det fler än 62 som röstade på Björn Söder i valet till tredje talman så fler än SD tyckte att han var ett bättre val än Kerstin Lundgren – obegripligt.

Efter den maraton prövningen så fick vi en IT-utbildning, vilket egentligen resulterade i att det dagen efter var lite luddigt i minnet om vad vi egentligen lärt oss där. Men det kändes ändå bra att få tillgång till utrustningen så man kan börja arbeta på riktigt med riksdagens plattformar.

Första dagen avslutades ändå med känslan att vi hade åstadkommit något bra. Rasisten var borta från talmansstolen. Talmännen är nu tre starka kvinnor, en man och ingen rasist. Söder gick från att inte vara min talman till att inte bli någons talman – vilket är en utveckling att föredra.

Tisdagen och riksdagens högtidliga öppnande – en statsminister omröstning som vi kunde ana vart åt den skulle gå redan innan den började. Tråkig start på dagen, speciellt med alla självgoda kommentarer från delar av den mörkblå/bruna sidan efteråt. Att Alliansen som kräver rätten att skapa regering inte har något som helst alternativ verkar inte bekomma dem. Det hänger på Centern och Liberalerna nu. Björklund och Lööf har varit tydliga, Bush Thoor på också – hon kan tänka sig att regera med SD. Åkesson har också varit tydlig, söndra och härska. Han kommer fälla alla regeringar som inte ger honom det han vill ha.

Riksdagens öppnande Yasmin

Efter lunch blev det pompa och ståt. Inte riktigt i min smak men det går inte att göra annat än att känna sig än mer hedrad där man sitter och lyssnar på talen, musiken och känner historiens vingslag gå genom kammaren. Där är jag inte den första som stått och det är det fina. Tillsammans skapar vi demokratin som bygger ett startk Sverige. Häftigt att tänka sig, att alla i riksdagen (nästan) arbetar mot ett mål oavsett om vi har olika sätt att se på vägen dit.

Eftermiddagen har spenderats i stillhet – mentalt laddat upp hjärnan för morgondagen. Då kör vi igen. Inte lika spännande, men ändå viktig utbildning för oss nya ledamöter. En vill ju göra ett så bra jobb som möjligt under de kommande åren 🙂