Elin Segerlind

Stark, men än starkare tillsammans

En reflektion.

Idag avslutar vi dagen i Bengtsfors. Det har varit en lång dag, många mil och flera möten. Det har alltså varit en fantastisk dag. Till Bengtsfors åker jag ändå sista biten lite med andan i halsen, lite trött på mig själv för att jag förla plånboken på vägen och var tvungen att åka tillbaka och hämta den. Svänger in på parkeringen och ställer mig med nosen ut mot Lelången och möts av en underbar solnedgång. Det är i sådana stunder man andas ut som om man släpper taget om ett andetag man inte vet att man hållit. Magi i vardagens litenhet.

Bengtsfors känns alltid som hemmaplan. Jag har aldrig bott här, har aldrig bott i närheten heller egentligen eftersom jag inte anser att Mellerud (där jag ju bor) och Bengtsfors är i närheten av varandra på det sättet. Uppväxt söder om Trollhättan sa jag också alltid att jag aldrig skulle bo i Dalsland, det visste man ju hur det var att bo där… skogigt och ja… skogigt. Mina kunskaper om Dalsland som levnadsort i tidiga tonåren var helt klart begränsade.

Trots det känns Bengtsfors ändå lite som hemma. Här brukar namnet ”Segerlind” öppna upp för samtal. ”Ja, men då måste du ju vara släkt med hen! Jag spelade fotbolls med hens barn när jag växte upp!” För här finns familj, avlägsen men ändå. Släktträffar har förrättats i kommunen och tidiga barndomens sommrar tillbringades flera gånger vid Lelången. När jag nu åker runt och försöker hitta platserna igen så har mycket förändrats. Nisses hus är borta och Olles hus har jag helt tappat riktningen på, vilken av gatorna var det? Minnesbilden är så klar men stämmer så dåligt med verkligheten.

Ändå. Trots bristande minne och trots att jag spenderar alldeles för lite tid här så känns det så bekant. Som en del av mig. Det är underligt det där, hur livet ibland vänder tillbaka och knyter ihop delar av ens liv på ett sätt som man inte hade kunnat tänka sig själv. På ett sätt har jag återvänt till en trakt där stora delar av min familj kommer ifrån, jag vet inte om det egentligen spelar någon roll, men jag vill tro det. Det känns i alla fall så när jag tittar ut över Lelången, generationerna innan mig har gått här.

Jag gillar att tänka på tidigare generationer. Uppskattar att jag har fått växa upp med morföräldrar och att mina barn nu har gammelmormor. Vi är fyra generationer. Stark, heter den sidan av släkten och inte heller det känns så långsökt egentligen. Inte när jag tittar på kvinnorna som gått på vägen före mig. Stark. Det hoppas jag att mina barn kommer säga om mig en dag och att de en dag kommer se sig själva som. Stark, men än starkare tillsammans.

En härlig dag på Nordkroken.

Ni vet vissa dagar är bara bättre än andra. Idag var en sådan dag. Det var en dag som på förhand var lite svår att förutsäga vad den skulle innehålla. Politiker samtal med Trollhättans första namn på Kommunlistan Mattias Foldemark, frågor och svar, det skulle ju kunna bli lite hur som helst. Det blev så sjukt kul!

Sällskapet gör festen och det här var ett exempel på det. Inspirerande samtal tillsammans med andra Vänsterpartietser, om Trollhättan, miljö, äldreomsorg, LOV, kollektivtrafik och SFI. Samtal som hoppar från det ena till det andra, från den marknadsliberala hegemonin till klasskampen och Vänsternsframgångar.

Samtal runt en lägereld (vi hade ingen eld) är de bästa. När man samlas förbehållningslöst och bara pratar. Lyfter idéer och utbyter tankar. Det är politik när den är som bäst!

Tack för idag kamrater!

Att visa tillhörighet

Allt eftersom vi går in i en mer aktiv del av valrörelsen så blir de yttre attributen som visar vilket parti vi tillhör fler och fler. Tröjor och jackor med partiloggor skymtar förbi, dekaler på bilar och ibland bilar helt målade i partiernas färger och symboler. Inget konstigt med det.

Till våran valbil som kommer ambulera runt i distriktet under valveckorna med material och annat så har vi köpt magneter. Sådana där stora som man skriver sitt företagsnamn eller ett budskap på. I torsdags när jag åkte runt i distriktet så prövade jag dem på min egen bil. Annat än att min bil är röd och valbilen vit så färgen på dem blev fel var jag nöjd med hur de såg ut. Stort och tydligt såg man Vänsterpartiet Fyrbodal åka fram på vägarna, förhoppningsvis registrerades det av många.

Vi vill inte ha er här, åk härifrån!

Det gjorde det nog också. En sväng in i ett av alla våra samhällen, en fel sväng, en tvekan på vart jag skulle och så en röst som ropar. ”Vi vill inte ha er här, åk härifrån!” Tvekan från min sida… Vem pratade, pratar de alls med mig, vad sa de egentligen? Jag måste hört fel. Svänger ut från gatan jag ändå inte skulle vara på och kör upp längs ett hus där ser jag en man stå på en altan och han ropar, helt klart på mig, ”Åk härifrån!”, ivirig påhejad av några vänner.

Första reaktionen är, men jag är ju redan på väg, vad gapar ni om? Sen blir jag lite rädd, det är obehagligt att någon ropar och skapar en hotfull stämning när man inte riktigt vet varifrån ”hotet” kommer. Någon form av överlevanadsinstikt. Det hände inget och det var ingen fara.

Andra reaktionen är att en viss irritation. Varför blir jag rädd? Jag ska inte bli rädd för gapande män som inte klarar av att alla inte tycker som dem. Problemet är så att säga hans och inte mitt. Hans gastande borde inte påverka mig, jag gjorde inget fel och han har säkert gastat åt folk tidigare. Stark på avstånd med kamraterna bakom ryggen men antagligen inte fullt så karsk ensam på närmare håll.

Sedan den slutliga insikten. Att det spelar ingen roll att hans gapande inte skadade mig direkt i den stunden eller att jag inte borde bry mig. Att han har glömt mig och jag borde glömma honom. Problemet är större än han och jag. Problemet är att det händer så ofta. Någon som säger något hotfullt, elakt, raljant eller bara fördomsfullt för att man är med i ett visst parti och har en viss politisk åsikt, för att man är kvinna eller för att man är båda två. Det är inte varje enskilt tillfälle som är problemet, det är helheten.

Tonen i debatten och mellan oss alla har blivit hårdare. Det är inte den vägen vi ska fortsätta gå. Alla tycker olika men den grundläggande respekten för demokrati och allas lika värde måste genomsyra samtalen. Därför är det så viktigt att vi markerar mot organisationer som NMR. Inte genom att göra som de, hota och hata, utan genom att med all önskvärd tydlighet visa att deras åsikter inte är välkomna. KRIS sa det så bra efter Almedalen, de är välkomna till oss, ensamma eller tillsammans, men inte deras politiska åsikter, så ska vi hjälpa dem.

Ni är välkomna med inte era åsikter.

Det är tydligt att vi i Vänsterpartiet hela tiden går framåt. Vi blir fler medlemmar och man möts också av så mycket värme och glädje när man pratar Vänsterpolitik på gatorna. De goda krafterna är så mycket större än de mörka, men som alltid är det lätt att låta de mörka ändå få ta störst plats.

Att plötsligt vara först

Vi som står på en lista för Vänsterpartiet representerar alla partiet. Vi driver inte personvalskampanjer och mina tankar och texter här ska inte heller ses som det. Hur det än är med personfixeringen bland de andra partierna och möjligheten att kryssa för att flytta upp någon så är det ändå speciellt att att ha fått möjligheten att stå överst på en riksdagslista.

För det första är det hedrande. Förtroendet människor har visat för en, människor som inte alla känner en men som ändå utifrån vad de vet tror att jag skulle kunna vara en bra representant för vår politik. Det värmer.

Det innebär också en unik möjlighet att påverka, föra fram Vänsterpartiets politik och försöka ändra samhället till det bättre. Jag älskar vår devis i den här valrörelsen, ett samhälle för alla, inte bara de rika. For the many, not the few som de sa i den brittiska valrörelsen. Det är fint. Visar att vi fått nog. Det räcker nu, det är dags för oss den stora majoriteten att få det vi behöver och har rätt till.

Även om den gemensamma kampen för ett bättre samhälle är det som är den stora drivkraften i hela den här processen så är det även för mig som person en otroligt möjlighet. En upplevelse jag kommer få vara med om en gång i livet, kanske två om jag har tur. Det är klart att det känns bra att kunna säga till barnen att ”mamma ska jobba och mitt jobb är att försöka göra världen lite bättre, för er och för alla andra”. Vi är inte många som får den möjligheten.

Om det blir några år i riksdagen vet vi inte än, just nu ser det lovande ut men valanalyser är som väderprognoser, opålitliga. Oavsett hur det går kommer jag njuta av varje dag fram till den 9 september. Njuta av kampen vi för tillsammans, mötena med människor och känslan av att vara en del av en rörelse som gör skillnad tillsammans. Ensam är inte stark och i Vänsterpartiet är man aldrig ensam.

En betraktelse i torkans tider.

När jag går över min torra gräsmata så infinner sig känslan ganska snabbt av att något är fel. Visst har vi haft det torrt förut och visst har gräsmattan även tidigare varit lite bränd i kanterna, men inget som det här. Tankarna för mig till andra delar av världen där vi vet att torkan är mer eller mindre vardag. Så ska det inte vara här. Vattnet och tillgången på det har alltid varit så självklar.

Runt min vattenpump är gräset grönt och frodigt, antagligen den enda platsen i hela trädgården. All vårens sodd har torkat bort och vattningsförbudet gör att jag låter den göra det, jag klarar mig utan mina hemodlade morrötter men jag klarar mig inte utan vatten.

Torkan skapar oro. Lantbrukarna oroar sig för sina skördar, djurbönderna för hur de ska hitta foder till sina djur och det har talats om att de kommer behöva slakta i högre takt än de brukar. Vi brukar uppmanas att köpa svenskt, för att stötta bönderna. Nu också som en följd av torkan för att minska köerna till slakterierna och förhoppninsvis ge bönderna bra avkastning på sin produktion.

Vi behöver se långsiktiga lösningar. Pär Holmgren, naturskadespecialist hos Länsstyrelsen, säger till ETC Göteborg att det kommer bli allt vanligare med den här typen av torka, även om det inte är självklart att det blir torka varje år, vädret kommer fortsätta variera. Han menar att vi måste ta klimatfrågan på större allvar och ställa om till ett fossilfritt samhälle i snabbare takt än vi gör nu.

Jag håller med honom. Vi behöver ställa om och vi behöver göra det nu. Vänsterpartiets förslag är en fossilfri region till 2030 och ett samhälle med 100 procent förnybar energi senast år 2040. Det är möjligt. Men det räcker inte att komma med förslag som att du och jag ska sortera soppor eller handlar miljömedvetet det krävs samhälls förändringar. För en framgångsrik klimatomställning krävs ett rättviseperspektiv som förenar det gröna perspektivet med det röda. Det krävs ökade investeringar i förnyelsebar energi, hållbara bostäder och gröna transporter. När skatter och lagstiftning stimulerar de hållbara alternativen kan vi minska utsläppen.

Mitt i allt är det fint att se hur samhället går ihop. Jag ser annonser på Facebook där folk erbjuder lantbrukare att komma och slå deras obrukade marker och kommuner ser till att även deras marker används. Det är härligt att se, avsaknanden av politisk pajkastning är befriande.
Delvis sitter vi i klorna på EU. Regeringen har sökt stöd från EU:s krisfond men har små förhoppningsar om att få några större summor. Några menar att staten inte kan gå in och ge stöd eftersom det skulle missgynna konkurensen på EU:s gemensamma marknad. Andra menar att det är en sådan akut situation att det handlar om att göra allt som går för att rädda situationen. En sökning bland EU:s dokument kring jordbruksstöd ger inget enkelt svar. Men finns det en möjlighet att svenska staten kan hjälpa bönderna så borde vi göra det. Vi gjorde det med bankerna och vi gjorde det med SAAB, då var summorna betydligt högre. Kan vi sak vi hjälpa även bönderna. Det om något tjänar vi alla på.